Sannalicious

Kom precis hem efter en kvällsfika med Emma på la Rose. Jag åt en äppel-kanel-muffin! Hallå! EN MUFFIN! Och den var stor och sockrig och saftig och visst känns det lite surt att bli snuvad på kvällsgröten (som är min favvo) men ÄNDÅ. Jag åt en jävla äppelmuffin strl xl och det var INGA PROBLEM. Heja heja heja mig.

Nu jävlar är jag väl ändå frisk, va va va?

Jag älskar f.ö. den tjejen. Den härligaste som finns. Jag berättade om alla galenskaper och hon tyckte att jag var okej trots allt. Bara för att man GÖR sviniga saker betyder inte det nödvändigtvis att man ÄR ett svin.

Och det pirrar och kittlas överallt i kroppen. Det är som om den fattar att det är nu som livet börjar. Jag är klar med kvasi-livet som anorexin och självbedrägeriet innebar, det är dags för en ny era nu. Och det är läskigt och svindlande och alldeles underbart. Allt på samma gång, det ni! Jag är så peppad på att vara frisk nu. Det är härligt. Fattar ni, livet KAN vara härligt! Trots att det är november i morgon och du bor i storstan och det regnar på dig när du cyklar till pendeln och du är kall och blöt och iPod-batterierna är slut så kan livet ta dig med storm i alla fall. Det är det som är så jäkla häftigt. När man är frisk behöver livet inte vara en dans på rosor, det är SÅ JÄKLA VÄRT att leva det i alla fall.

Så kommer man hem och så har grannen SPÄRRAT SITT TRÅDLÖSA INTERNET!
Arggggg. Nu lånar jag Jonas dator, men det är ju inte alls lika kul. Buhu. Lite helpdesksupport hade ju inte skadat, jag har inte den blekaste om hur jag skall lösa detta!

Båtresan var soft, jag träffade kompisar till pappas familj (Ellas bästis + päron) så jag hängde med dem. Skönt att slippa tänka, bara koncentrera sig på att vara så trevlig som möjligt.

Dagen har varit surrealistisk, jag nyper fortfarande mig själv i armen. Känns som jag kommer vakna i morgon och så var allt en dröm IGEN. Men det var en trevlig sådan, jag överlever.

Somna ensam
vakna ensam

Suck.

I dag har varit en fin dag.
Hälsade på hos pappa och fick hämta lillsyrran på dagis, bl.a. Dessutom kom Världens Bästa Hilda på smått otippad visit, vi gick med hundarna och fikade och pratade pratade pratade.

I morgon åker jag hem igen och jag är så grymt opepp. Ont i magen till och med. Varför? Jo:

• De senaste fem dagarna har varit så extremt mysiga. Jag är kär i Gotland och vill vara här tills jag blir less igen!
• Ingen är hemma i huset i Sollentuna (hela familjen Wickman-Bergström har höstlov i Lärbro), och jag är pga div barndomstrauman livrädd för att vara ensam. I alla fall “helt-själv-i-ett-stort-hus”-ensam.
• Jag har ingen egentlig anledning att åka tillbaka. Ett Mandobesök på onsdag, en 3-timmars arbetsdag på lördag och däremellan en middag hos mormor och en synundersökning på Synsam.

Anyhoo, nu har jag bestämt mig för att åka, och dessutom har jag ombokat tiden med min behandlare på kliniken ungefär 1 miljon ggr (nej, 4) , så nu vågar jag inte göra det igen.

MEN, fr.o.m. nästa vecka är jag berättigad en permissionsresa betald av Gotlands Kommun. SÅ om ingen drastiskt händer på jobb-fronten så kan jag ju alltid åka tillbaka snart om jag skulle ha lust. We’ll see, kanske är storstaden inte så evil after all och då går ju allt bra ändå.

Nu: ciggis!

Sedan: Boston Tea Party!

I dag har varit en fin dag.
Hälsade på hos pappa och fick hämta lillsyrran på dagis, bl.a. Dessutom kom Världens Bästa Hilda på smått otippad visit, vi gick med hundarna och fikade och pratade pratade pratade.

I morgon åker jag hem igen och jag är så grymt opepp. Ont i magen till och med. Varför? Jo:

• De senaste fem dagarna har varit sÃ¥ extremt mysiga. Jag är kär i Gotland och vill vara här tills jag blir less igen!
• Ingen är hemma i huset i Sollentuna (hela familjen Wickman-Bergström har höstlov i Lärbro), och jag är pga div barndomstrauman livrädd för att vara ensam. I alla fall “helt-själv-i-ett-stort-hus”-ensam.
• Jag har ingen egentlig anledning att Ã¥ka tillbaka. Ett Mandobesök pÃ¥ onsdag, en 3-timmars arbetsdag pÃ¥ lördag och däremellan en middag hos mormor och en synundersökning pÃ¥ Synsam.

Anyhoo, nu har jag bestämt mig för att åka, och dessutom har jag ombokat tiden med min behandlare på kliniken ungefär 1 miljon ggr (nej, 4) , så nu vågar jag inte göra det igen.

MEN, fr.o.m. nästa vecka är jag berättigad en permissionsresa betald av Gotlands Kommun. SÃ… om ingen drastiskt händer pÃ¥ jobb-fronten sÃ¥ kan jag ju alltid Ã¥ka tillbaka snart om jag skulle ha lust. We’ll see, kanske är storstaden inte sÃ¥ evil after all och dÃ¥ gÃ¥r ju allt bra ändÃ¥.

Nu: ciggis!

Sedan: Boston Tea Party!

Jag skrev ett ganska långt och ganska fint inlägg i morse, men familjens internet bröt ihop och allt försvann.

Och nu vet jag inte alls vad jag skall skriva. Har ridit i dag igen, vilket var najs. Känner att skillsen finns där någonstans ändå. Dessutom lyckades jag ta en massa kort från hästryggen (inte det lättaste skall jag be att få tala om) som jag skall offentliggöra i min bilddagbok så fort jag är hemma på saftlandet igen. (Så får ni se vilken fantastisk ryttare jag är, haha, seriöst; jag har världens sämsta hållning!)

En trevlig upptäckt idag: Café Vinäger i Visby har börjat med sojamjölk! Alltså, jag har verkligen gått och tjatat där under hela min gymnasietid utan resultat (det finns ju överallt annars, varför inte där??) och så flyttar man härifrån och vips! Inga problem, vi vispar upp en soja-chai direkt! Jisses, moderniteter alltså. Jag vet att min behandlare inte är något fan av min soja-entusiasm, men det ÄR faktiskt godare. Och jag svär på heder och samvete att det ine ligger kaloriberäkningar i bakhuvudet, detta är pure taste. Favvon just nu är en sojamjölk jag hittade på Hemköp vid Centralen, minns inte vad den hette men den var gul och framtagen speciellt för kvinnor (typ extra folsyra/omega3 eller nåt i) och supergod. Annars är havremjölk en hit, i alla fall tillsammans med gröt. Yum.

Annars då? Jovars, jag jobbar på min personliga utveckling! Eller, nja. Men man skall ju börja någonstans. I dag har jag varit både modig och ganska pigg, så jag känner mig nog rätt nöjd med dagen. (AHHH, FREAK OUT!)

Nu måste jag duscha för min lugg ser ut som den består av fem jävligt tjocka hårstrån (aka ihopfettade stripor). Tjena!

Jag vet att det inte finns något att vara rädd för,

så jag struntar i att vara det.

Me like Gotland, så är det bara. När jag blir stor och skall stadga mig så är det defentivit här mina barn skall få växa upp. Idag har jag gjort ett helt gäng trevliga saker, som jag längtat efter. Och det var bra bra bra så i natt kommer jag sova gott.

Dresserade Zeldisen lite pÃ¥ förmiddagen. Jag är egentligen en ganska dÃ¥lig matte för jag klarar inte att vara sur pÃ¥ min hund. FÃ¥r dÃ¥ligt samvete direkt och vill bara släta över, liksom. Men idag gick det bra, jag röt ifrÃ¥n lite i början när Zelda bara ville bita i kopplet/mig och sen var hon hur snäll som helst (hundgodiset kan ju haft nÃ¥got med saken att göra ocksÃ¥, ja). Klarade “sitt”, “ligg” och “stanna”, utan problem. Hon kan om hon vill, min tjej.

I natt skall jag ställa om klockan, så det är bara att pressa och försöka vara uppe lite längre. Pallar inte att vakna kl 6 i morgon bara för att min inbyggda dygnsrytm är överförfriskad/superhurtig.

I morgon är det söndag och då är det bara en dag tills jag åker hem, usch. Funderar på att ta lite längre höstlov och stanna en dag till, bara för att. Men jag vet inte, mamma jobbar ju och det är inte sådär superkul att vara ensam här i flera dagar, så kanske blir det sollentuna i stället i alla fall.

Mmm, allt känns redan mkt bättre sedan jag kom hem. Det är nog lugnet och all frisk luft, nästan all jobbstress är borta, så skönt att bara vara. Tiden går fort och jag känner mig så mkt mer bekväm här. Det spelar liksom ingen roll om man är sminkad eller fixad i håret, för det är lugnt. Man är okej ändå. Till och med JAG är okej ändå.

I går fattade jag det svåraste beslutet i mitt liv.
Det är oåterkalleligt, och jag har ångrat mig en miljon gånger redan. Men nu är det gjort och jag önskar att jag kunde säga att det känns som en tyngd lyfts från mina axlar/en sten fallit från mitt bröst, men så är det inte. Snarare tvärt om. Ont i magen och en klump i halsen hela tiden. Grät på pendeln påväg hem från jobbet. Själva arbetsdagen gick bra, jag sa ingenting till någon (varför skulle jag göra det?) och jag tänkte på allt förutom Det. Men sedan. Känner mig så fruktansvärt ensam. Helt plötsligt har jag ingen. Astri är i ett annat land, försökte få tag på Emma på hennes jobb men hon var sjuk. Någon annan har jag inte att ringa. Försökte prata med pappa men han tyckte bara att jag var dum i huvudet, att jag gjort helt fel. Har inte vågat säga något till mamma än, det rätta tillfället har liksom inte infunnit sig.

Och jag vet att det inte är mig det är synd om. Verkligen inte. Det är jag som är the bad guy. Jag kan inte ens förklara varför. Det är det som är det värsta. Och jag hatar att det alltid måste bli såhär. Vad är det för känslomässig störning jag har?

Om det ändå vore bara mitt hjärta som var krossat.

I morgon skiter jag i allt och flyr hem till Gotland, till mamma och hundarna.