Comments(0) Hej hej.
JAG ÄR NERVÖS!
Vill bara att klockan skall bli elva snart så jag kan cykla iväg till jobbet. Orkar inte gå här och vänta.
Snälla, gör så jag klarar 7 timmar på Indiska!
Igår var världsabra dag med sjuklingsbesök hos Ildison, Sushimiddag med Robelibob och tidigt i säng. me like, massor.
Comments(0) Så himla mycket bättre i dag!
Hade världens mysigaste morgon, blev helt glad i hela kroppen, och än så länge
verkar känslan hålla i sig. I dag är jag ledig (igen) och tänker därför göra lediga saker.
I går klarade jag av dessa punkter från listan:
SÃ¥ nu har jag bara det roliga kvar!
Anyhow, detta kommer bli en bra dag, I feel it. Skall ta en snus nu och rita lite. Mums!
Comments(0) Messar upp hjärnan och ställer till humöret.
Jag vet inte om det är
ensamheten
eller kemikalierna som spelar
mig spratten.
Men ibland kan inte ens reseskildriningar få mig på gott humör.
Jag knäade mig själv idag, så hårt att jag började gråta, eller jag skrattade men tårarna rann
för att det gjorde så jävla ont.
Men samtidigt förstod jag att det var det jag behövde,
klumpen i magen släppte då, för en stund.
Annars är det mest oro och så nu. Jag önskar att jag vore glad.
Måste bara anstränga mig, lite till tror jag.
i need help
come on mood shift,
shift back to good again
Comments(0) Nu var det så längesedan jag uppdaterade bloggen att det liksom tar emot varje gång jag skall skriva, känns som jag inte orkar catch up på allt som hänt.
Så jag gör det mest vettiga: struntar i det. Varsågoda, hoppa rakt in i mitt liv!
En av anledningarna till att jag inte skrivit är min nya arbetsplats: förskolan. Har jobbat 4 dagar denna veckan och nästa blir det två + tre st på Indiska. Så himla bra, hoppas det håller i sig!
Helgen har varit hemskt lugn, fredag kväll tillbringade jag först med Hilda pÃ¥ Paletten och sedan hemma i Hagaparken, somnade till Paprika som vi senare sÃ¥g klart igÃ¥r. Lördagen spenderade jag pÃ¥ min nya älskling; farmors gamla Skeppshult. Det blev en äventyrlig dag, jag kände mig hemskt ensam men ändÃ¥ stark när jag klarat mig hela vägen till City, sedan ut till Abrahamsberg och tillbaka till Hagaparken via Solna Centrum; trots punktering (som jag fick lagad hos en snäll cykelhandlare vid Stadsbiblioteket) och vilse-i-pannkakan (fast det var vid Fridhemsplan, Alvik och slutligen Solna – tur att jag hade pappa-support genom mobilen hela tiden, han är proffs pÃ¥ att cykla i sthlm). Tog Ã¥rets första Semla med Robin och Johanna pÃ¥ ett café i Solna. Sedan cyklade vi hem och lagade middag, sÃ¥g pÃ¥ film och hade det bara allmänt mysigt.
Idag är det min favoritdag – söndag. Sov lääänge, hämtade tidningen + tog en liten promenad i solskenet, löste söndagskrysset och storhandlade. Har även hunnit ha vattenkrig, spelat piano och ritat. SÃ… nice. Nu börjar jag bli trött och hoppas pÃ¥ ännu en god natts sömn.
So long, good night.
Comments(0) Jag skrev ett jättelÃ¥ngt och peppat/argt inlägg nyss, tre gÃ¥nger närmare bestämt (eftersom internet fuckar med mig). Jag drog paralleller till Sagan om Ringen och konstaterade att allt blir sÃ¥ mycket lättare när man ser sig själv som en krigare. Men nu har jag skrivit om så mÃ¥nga ggr att jag inte orkar, kanske kommer det igen nÃ¥gon gÃ¥ng, nästa gÃ¥ng jag haft en sjukt vidrig dag och behöver skriva av mig.Â
Det lär ta ett tag, jag tappade liksom sugen nu.
Comments(1) Och så sitter man här fyra år senare och resonerar i samma cirklar.
Om jag skriver detta nu, betyder det att det är sant? Vissa skulle kanske kalla det förnekelse, andra positiv inställning. Jag vet inte. Jag har försökt med den positiva inställningen så länge nu, och det har fungerat utärkt. Snälla, svik mig inte nu. Jag jobbar varje dag med att försöka aceptera mig själv.
Den jag är nu.
Inte snegla över axeln och jämföra med det som varit. (För det är bara minnen och urvuxna kläder, det finns inte längre.) Jag blir fortfarande chockad ibland, när jag ser mig i spegeln, när jag tittar på kort: “är det så där jag ser ut nu?” Fattar inte var sextonåringen tog vägen. Helt plötsligt är jag 20. Halv-vuxen i alla fall. Fattar inte vad mitt problem är. Med den där Kvinnan. Jag kan inte omfamna henne, tycka att hon är fantastisk. Jag vill vara könlös, bara en människa. Har aldrig känt mig som en värdig medlem av Det Andra Könet. Hela tiden en fejk, någon som försöker men inte riktigt kommer fram. Som inte lyckas eller vill vara en riktig kvinna. Skall jag ha kjol skall det vara på ett barnsligt sätt, absolut inte kvinnligt. Skall jag klä upp mig skall det vara kool, inte sexymama. Sån är jag, och inga kurvor i världen kan ändra på det.
Kanske är det alla egenskaper som kommer med i paketet. Att vara passiv, formbar, anpassad efter alla andra. Jag gör gärna folk glada, jag tycker om att tillfredsställa, men jag kan inte släppa kontrollen. Jag måste gå först i kön, jag måste få ideerna och fatta besluten. Kommer någon annan med initiativ måste jag kunna föreställa mig att jag föreslagit samma sak, annars vill jag inte. Mest är det så med mina föräldrar. Jag är reflexmässigt, intuitivt skeptisk till deras idéer. Kanke för att de aldrig gynnat mig som barn. Då, när jag hade ingenting att säga till om, utan var tvungen att acceptera deras nycker; skilsmässor, uppbrott, flytt, utflykter i spöregn och ridturer i isande motvind. Jag hade aldrig en chans att säga nej, så när tonåren kom blev jag nästan obstinat, fruktansvärt motsträvig. Tog egna initiativ, som inte alltid var så bra de heller; flytta hemifrån 16 år gammal, sluta äta, röka osv. Jag hade i alla fall kontrollen, trodde jag.
Och jag vill fortfarande göra saker på mitt sätt. Sånt jag tycker är svårt nu är att låta andra laga maten/diska/dammsuga/tvätta mina kläder, t.ex. Därför går jag med på det, jag övar mig i att lite på att det inte är my way or the highway, varför skulle inte någon annan kunna göra det lika bra som jag?
Comments(0) 
Jag har flyttat. Hagaparken är numera the place to be. Bor tillsammans med pappa (ibland) samt fru och barn och tre gotländska killar varav en heter Robin och de andra Linus och Edvard. I helgen flyttar en till tjej in – Johanna! Skall bli superduperkul. Det är fint att bo här, när man gÃ¥tt igenom portarna till parken är det som att komma in i Narnia, helt lugnt och tyst och stilla. Ingen trafik, inga avgaser, ingen reklam och inga affärer. Bara ett fjärilshus, koppartält + café, pulkabackar, vatten och grottor. Säkert finns en massa kvar att upptäcka!
Annars går det mesta som det brukar i januari. Jobbar inte så mycket, hittills tre dagar denna månaden, men det mesta av tiden hittills har gått åt till flyttande och fixande här hemma så jag har inte lidit allt för mycket. I dag var jag på biblioteket och kompetensutvecklades/inspirerades av böcker om grafisk design. Det var kul. Det är det som peppar just nu, faktiskt. Att någon gång i framtiden på ALLVAR göra något som är kreativt och roligt, att kunna leva på det.
Men just nu nöjer jag mig med att vara vintrig, kär och mycket utomhus.
Comments(0) 2008 alzo.
“Det var banne mig pÃ¥ tiden” konstaterade jag i den riktigta dagboken i gÃ¥r kväll. 2007 kändes aktuellt men inte fräscht för fem öre. 2008 är mer synonymt med : nutid, nyhet, nyskapande. 2008 känns spännande. Jag kommer se tillbaka pÃ¥ 07 som det längsta Ã¥ret i mitt liv. Ett Ã¥r med mÃ¥nga förändringar och bakslag/nederlag/framgÃ¥ngar/revolutioner.
2006 var raka motsatsen. Jag satt fast i ett gyttjehÃ¥l och kom knappt nÃ¥gonvart alls. Allt var bara “jag jag jag” och existentiell Ã¥ngest. All kreativitet slösades bort pÃ¥ berusning och drama.
2007 ville jag helst inte tänka på mig själv öht, det var mest flytt, jobb, skola, framtid, försöka-lista-ut-var-jag-är-påväg och tillslut en insikt: det här är jag och vad jag vill.
Helt plötsligt kan jag fatta beslut och det känns helt fantastiskt. Helt plötsligt är jag inte längre vilsen eller förvirrad. Alla de egenskaper/problem i min egen person som jag mer eller mindre börjat acceptera visar sig vara påverkningsbara/föränderliga i allra högsta grad. Det är inte kört! Det har knappt börjat!
SÃ¥ idag har jag sammanställt CV’s, kollat jobb, sökt jobb, planerat, packat osv. Känns bra. Är peppad pÃ¥ att Ã¥ka HEM trots ont-i-magen igÃ¥r när mamma tyckte att jag ju kunde stanna nÃ¥gra dagar till bara för att det var sÃ¥ trevligt och jag hade ju ändÃ¥ ingenting särskilt att Ã¥ka tillbaka till. Men det har jag ju visst det! Jag har mitt liv i stockholm, mina saker, mitt medvetande. Gotland har varit en superskön andningspaus men faktum kvarstÃ¥r: det är inte HÄR det HÄNDER. I morse vaknade jag av att Indiska ringde och ville att jag skulle jobba. Det gick ju inte men jag blev ändÃ¥ glad. Det finns hopp i januari ocksÃ¥.
