I går var jag på promokonsert på Nalen. Tony Clifton började, jag fick träffa Emma, Rebecca och Wenche. So far so good, kul att komma ut och få känna spritt i benen en torsdagkväll. Men sedan.. Ja. Nirvana-cover-tonårsångest-band med lite för mycket pubertal testosteronhalt och osäkerhet. Jag fick ont i magen å deras vägnar. På låtlistan stod det “RELAX” med stora tusch-bokstäver längst ned. Önskar att det hade räckt.

Lite roligt var det trots allt. Jag kände mig inte det minsta apatisk och dagen blev något mer än att sova i ett vilrum på kliniken. Nu har jag varit ute i solen en sväng, tog ut våren lite i förskott med sommarskor, tunn kavaj och farmors pälsmössa som enda skydd mot februari-kylan. Inte helt clever, men jag log trots allt hela vägen till pendeltåget bara för att jag kände mig så vårig och röd. VÄRT med andra ord.

Våroutfit:

mössa + halsduk: farmors gamla

hood: h&m

kavaj: jc

kofta: indiska

hörlurar: sony

glajjor: synsam/second hand
En annan rolig grej var att sitta på tåget i morse och hitta en 20 minuter lång inspelning från min och Robins fika i går kväll. Jag lät helt sjuk, men jisses, jag älskar att prata! Borde kanske satsa på en karriär inom radio i stället, tror det hade passat mig utmärkt. Finns inget roligare än att brodera utlägg om ingenting, vardagsstrategier och tankemönster. Diskutera hur jäkla knäpp man är egentligen, hur man resonerar kring vardagssaker. Som varför jag tycker om att prata i stället för att skriva mail t.ex:

- Alltså, alltid när jag pratar, gör jag en lååång utläggning om varför jag har en viss åsikt, för att sedan göra en lika lång om varför jag tycker precis raka motsatsen och slutligen lägga till; “eller, jag vet inte”. Det kan jag ju inte göra när jag skriver! SÅ himla jobbigt!

Så där härligt narcissistisk och fullkomligt fascinerad över min egen person som bara jag kan vara, det är härligt.

Puss!

Den konstigaste morgonen på länge: vaknar och inser att jag har superbråttom. Vill egentligen ligga kvar och mysa i sängen men direkt känner jag klumpen i magen; skynda skynda, du kommer för sent! Har bannemig haft den känslan hela veckan, och jag hatar den!

Det började i måndags då jag och mami hade vår sista dag tillsammans innan hon skulle åka hem till Gotland. Det obligatoriska IKEAbesöket stod på schemat. Efter några timmar där var jag helt död, och då skulle jag fortfarande hinna storhandla och hälsa på mormor och åka hem och ta bussen till stan och gå på bio. Allting hanns med och jag hade den bästa kvällen på länge, men jag har känt mig helt medtagen ända sedan dess för jag var så extremt uppstressad. Så på tisdagmorgonen får jag för mig att jag måste dammsuga och tvätta innan jag åker till Mando kl 0900. Stress stress, hinner bara lägga i en maskin och dammsuga svettigt och halvhjärtat, kasta i mig frukost och kuta till tåget. Skynda skynda, får inte komma försent! Kommer hem vid 2230 efter fika med Rebecca. Ingen tid att fixa klart tvätten, bara rätt i säng. Onsdag morgon; hänga tvätthelvetet, fixa iPoden som gått sönder, crap, jag vet inte vad jag skall ha på mig! Stressa stressa, inte komma för sent. Hjärtat i halsgropen och givetvis sover jag bort hela eftermiddagen och får ingenting vettigt gjort. Matlag med Ildison och inte hemma förrän 2330. Hinner inte ta in tvätten. Torsdag morgon; shit, klockan ringde en timme senare! Måste låna Robins iRiver, måste byta musik på den, ojsan, skulle hyran in idag? Fort skriva en lapp med kontonummer, kuta till tåget. Fuck, jag glömde lappen OCH plånboken!! Tvätten hade jag givit upp för länge sedan, nu gäller det att inte missa tåget! Rusa tillbaka, hämta plånkan, rusa till stationen.

Och nu sitter jag här, hyran är betald och jag är lugn igen.

Det roliga är att jag den senaste tiden tänkt mycket pÃ¥ vad jag gör med mitt liv egentligen. Kommit fram till att jag vill MAXA. Göra mer roliga saker, vara mer äventyrlig, social, pigg och spexig. Blir rädd när folk säger att de inte känner igen mig. Sanna, hon som alltid ville umgÃ¥s och orkade hitta pÃ¥ hur mycket kul som helst har det senaste halvÃ¥ret bara varit för sig själv, inte velat eller orkat och tillslut glömt bort hur man prioriterar. Och sÃ¥ fort jag konstaterat detta – vips! SÃ¥ börjar jag göra saker igen, vänner hör av sig och vill träffas, fika/laga mat osv, fantastiska R kirrar gratisbiobiljetter och ikväll blir det konsert pÃ¥ Nalen. Oboy, vilket sportlov! Helgen blir nog ocksÃ¥ jättebra, allt kommer bli jättebra. Varje gÃ¥ng jag märker att jag kan göra mitt liv till precis vad jag vill blir jag helt lycklig, det pirrar i kroppen. Tänk det – och det händer, det stämmer verkligen!

(Skulle trots allt inte tacka nej till en mysig hemmadag heller; med sovmorgon och chillout-time i soliga vardagsrummet och promenader i parken.)

Från Ett Öga Rött, som jag och HIlda och Robin skrattade till i går kväll!

Detta har varit en späckad helg!

Har träffat mamma och Zelda och varit på uflykt, och så vidare. Zelda sov här i natt och allt har funkat hur bra som helst. Känner mig lyckligt lottad och megastolt.

Var med på min första mingelbild i fredags. Lite pinigt men mest kul.

(Här är den.)

Nu dags för mer kul! Over and out!

I dag saknar jag Johanna så det gör ont i hela kroppen.

Jag undrar också varför saker händer, varför det skiter sig och känns som pissig november fast det snart är vår och borde vara påväg till varmare breddgrader och skratt och leka tillsammans. Faktum är att alla saknar dig här, Ella började nästan gråta i går kväll när de kom hem och du inte var här.

Agnes försökte trösta: “Men Sanna och Robin är ju hemma!”

“Men jag vill inte va med dom.”

Och det är ju inte så konstigt, hur skulle någon kunna överträffa en lekkamrat som du? Min taktik för att klara saknaden är att ha din grönrandiga kofta i alla fall, det känns lite bättre då. Så tack för det.

Allting kommer att bli bra igen, I promise you hun.

Alltså, goddamn!

Detta är sannerligen

delicious

Allting måste faktiskt inte vara så jäkla svårt hela tiden.

I dag har varit en riktigt god söndag. Sov länge, men vaknade ändå utan den där uttorkade bakiskänslan (den infann sig i lördags däremot. Självklart var jag inte bakis på riktigt men vissa nätter är som man förlorar en massa vätska och känner sig helt uttorkad när man vaknar, har huvudvärk och känner sig liksom.. svullen) och kände mig i stället utvilad och vaken.

Tog en lÃ¥ng frukost, föröskte mig pÃ¥ söndagskrysset men gick bet totalt. Hade lite spontan storstädning tillsammans med mina sambos, dammsög, torkade och skurade golv. Upptäckte anledningen till varför badrummet luktat skunkpÃ¥ sistonde: under badkaret var golvet brunt. Nu är detta Ã¥tgärdat och luften är fri. Sedan gick vi ut och upptäckte vädret! Herreminje vad varmt det var! Satt ute i 20 min och fick min dagliga dos D-vitamin, iklädd vÃ¥rjacka och tofflor – inte det MINSTA kall! Hurra hurra, vÃ¥ren kom!

På eftermiddagen besöktes fjärilshuset och vi bekantade oss med alla möjliga djur: papegojor, dvärgvaktlar, gecko-ödlor och fjärilar. Såg på bananträd, gummiträd, kumquatträd m.m.

Så himla värd dag, alltså.

Andra upptäckter jag gjort i helgen:

• Sharon är en sjukt god frukt! Som en mango fast i miniatyr, utan jobbig kärna. Härligt!
•  Mina kusiner är de sötaste kusinerna (var barnvakt i gÃ¥r, ritade manga och stekte fel sorts korv samt blandade välling).
• Ärlighet varar längst, och är bästa vapnet mot svarta Ã¥ngest-stenar i magen.

Jag är rädd.Darrar för ingenting, allt är som vanligt fast tusen ggr svårare. Vill bara känna mig trygg och veta att jag har kontrollen. Men då de senaste veckorna handlat om just det: att återta kontrollen över det som är mitt, och samtidigt resulterat i en ofattbar otrygghet, en känsla av att allt rämnar flera gånger om dagen så känns det som komma skall mer eller mindre som sista utvägen.

Kommer inte ihåg någonting som hänt de närmaste dagarna, förutom Dig. Det vi gör tillsammans känns så värt, varje gång. Jag älskar samtalen och samförståndet och att vi pratar samma språk, du och jag. Det är guldkornen och jag tror att det är detta jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på vintern 2008. Kärleken och hur den ruskade om mig mer än någonting någonsin har ruskat om mig. Allt annat är prio två, liksom.

Försöker fokusera framåt i övrigt: spara pengar och komma iväg på roliga saker under tiden. Om inte så lång tid är det ju just det som händer, tjoho!

Howto: sabba allt.

1. Tro att du kan fortsätta som vanligt, inte reflektera, bara köra på. Inbilla dig att kampen är färdigfightad, att du inte behöver någon hjälp.
2. Känn energin försvinna mer och mer, hur kroppen blir trött, huvudet surrar, tankarna blir knäppare och knäppare.
3. Ignorera känslan, omfamna tankarna om hur du är (tjock och ovärd) och lösningen (självständighet/lögner).
4. Öka takten, sista kvarten, känn hur allt blir lite lättare men mycket jobbigare på samma gång, men kämpa ännu hårdare.
5. Inse någonstans i bakhuvudet att detta är nog inte helt rätt ändå. Det kan vara en tanke, en känsla eller en kommentar, men du vaknar till lite. Försök att vända tillbaka, göra det rätta och möts bara av en stor, hård vägg. Det går inte, du vågar inte, du orkar inte, du sitter fast.

Som tur är sitter jag inte fast, hjälpen finns inom räckhåll. Jag måste bara tillåta mig själv att ta den, inse att jag behöver den och övertala mig själv att det är värt det. Att jag är värd det. Det känns så ibland, men oftast inte. Det värsta av allt är att tjock-känslan har kommit tillbaka. Jag fattar inte hur det gick till, jag var ju helt okej! Helt plötsligt var den bara där, en blick i spegeln och ett kallt konstaterande; jävla fetto, inte konstigt att du mår dåligt när du ser ut så där. Och om jag ignorerat varningsklockorna fram tills nu så är det banne mig dags nu. Tänker inte sjunka så lågt att jag blir dum i huvudet, inte igen.

Det enda som känns sådär riktigt jäkla nattmörkt och ångestsvart är att jag redan gjort så stor skada, inte på mig själv utan på omgivningen. Den som betyder mest. Och inga förlåt i världen kan hjälpa det.

Heja, en bild från vårt rum.

Smiths-affischen är på plats samt mina egna foton. Mysigt och bra, tycker jag.

Jag har magknip och har jobbat i dag. Lite småtjurigt humör, men annars bra. Solen sken och barnen var glada (det brukar de vara på måndagar, faktiskt!) och när jag slutade kom Hilda och mötte mig på Stadsmissionen. Vi promenixade till henne och drack thé på kungsholmen samt peppade inför alla hjärtans dag-matlaget på torsdag. Mysigt mysigt. Hookade med Robin vid Rådmansgatan och gick hem emd cykeln i släptåg. Jag älskar kvällspromenaderna tillsammans, så skönt att veta att man har en massa tid tills man är hemma och att det inte alls är bråttom. Ren njutning, alltså. Pratade med min mamma, och Astri. Jeez, jag saknar båda två!

Kom på igår att det bara är två veckor (lite mindre) kvar tills jag och Jehanna åker till Barca! Så hiiiimla skönt skall det bli! Hurra hurra hurra! Sol och slappa och ledighet. Yum!

I morgon: tisdag, jobb och spaning efter 6 årspresent till världens sötaste Almakusin.

Nu: vetekudde och kurera magontet, pronto!

Egentligen är jag jättetrött. Gotlandsvistelsen har varit prima, nu är jag hemma och i morgon vaknar jag i en annan verklighet. Det blir spännande.

Säger godnatt med en spexig bild från januari då jag, emma, robin och per åkte skridskor. Det var kul, jag hoppas på mer sånt i vinter. Nattinatti!