Sannalicious

Äntligen ny luft, ny lukt, nytt väder!

Jag tror jag är kär i våren. Äntligen ut ur mörkret in i värmen! En massa nytt som strömmar igenom kroppen, liksom. Den senaste veckan har mest kännts piss och skit inuti mig, även om det löst sig på bästa sätt med umgänge, jobb och så. Sanna däremot, har mest varit negativ, haft ont i magen av nya dieten och kännt sig allmänt fel och nere. Inga kläder som känns bra, ingen  mat jag är sugen på, ingenting som känns värt eller kul. Men nu jäklar!

Vi har blivit med xbox 360 här hemma och eftermiddagen/kvällen/natten tillbringades hamrandes på gitarren. Fy tusan vad hooked man blir! Mer om detta senare, var så säkra!

I dag har jag varit ute och fått jord under fingrarna tillsammans med Robin. Vi hittade ett fort, som visade sig vara en brunn, uppe på vad som kändes som hagaparkens högsta punkt. Klättrade upp och ner och låg och tittade på den klarblåa himlen och bara njöt av fågelsång, myror och soldoft. Helt fantastiskt, jag har redan mersmak och vill bara ut ut ut!

Samtidigt, några låtar till man vill ta i Guitar Hero, vilket dilemma!

Att komma hem innebär alltid en omställning. Inte bara för att man vistas på annan ort, som vilken semester som helst då man åker någonstans som inte är vardag, rutiner och trygghet, utan för att man reser från ett hem till ett annat. Det blir inte bara en resa i rummet, utan även en resa i tiden. Man kommer tillbaka till något där man en gång har haft en annan vardag, andra rutiner och en annan trygghet. Man blir påmind om händelser, tankar och dofter som legat latenta någonstans i hjärnbalken, och en känsla av vilsenhet infinner sig ofta. När ens gamla jag möter det nya, liksom. Detta har tidigare varit en jobbig grej för mig, men jag märker att det håller på att förändras. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, känner mig tryggare i vem jag har varit och vem jag är nu. Känner inte längre att det är någonting hotfullt i den förändringsprocess man som människa ständigt befinner sig i.

För bara något år sedan hade jag oftare sådana tankar;

“Jag vill aldrig bli vuxen”

“Jag vill/kan aldrig bli en frisk, fungerande individ”

“Jag är rädd för att förändras”

osv. Först nu börjar jag förstÃ¥. Jag har alltid förändrats, varje dag har jag lärt mig nÃ¥got nytt, jag somnar aldrig som samma Sanna som somnade för 24 timmar sedan. VÃ¥ra celler byts ständigt ut, en förnyelseprocess pÃ¥gÃ¥r ständigt i vÃ¥ra kroppar, därför är det sÃ¥ himla viktigt att inte försöka hejda den processen i vÃ¥ra sinnen. LÃ¥t tankarna förändras, bytas ut pÃ¥ samma sätt som hÃ¥ret pÃ¥ ditt huvud och naglarna pÃ¥ dina fingrar! MÃ¥nga människor är sÃ¥ fruktansvärt rädda för förändring. Byter en person fritidsintressen, ideal eller Ã¥sikter känner omgivningen sig direkt hotad. “Om du byter ut alla dessa saker, vill du dÃ¥ byta ut mig ocksÃ¥?” verkar de tänka. “Du sa ju förut att…”, “vi hade ju bestämt/planerat att…” Detta begränsar oss sÃ¥ himla mycket! Vi borde i stället värna om det flöde av ideer och impulser som hela tiden passerar genom vÃ¥ra hjärnor! Var inte rädd för det du tänker, det är inte konstant, du behöver inte definiera dig själv sÃ¥ jäkla hÃ¥rt varenda minut, hela tiden!

Egentligen var detta inte alls vad jag skulle skriva om från början. Allt satte igång på apoteket i Visby när jag skulle inhandla näringsdrycker som jag glömt i Stockholm. I kassan satt en gammal klasskamrat från gymnasiet, och jag blev genast så himla stressad.

Ok, här står jag och försöker komma loss från samma skit jag satt i när vi gick i samma klass och där sitter du och jobbar och har ett liv, en karriär inom det så hett eftertraktade pharmaceftyrket, vad kul att vi är lika gamla!

Väl i bilen på väg hem berättar min bror om en annan klasskamrat, denne från högstadiet, som just köpt eget hus och jobbar som elektriker. Allt detta är så extremt långt borta från mig, som inte har en aning om var jag kommer bo om ett halvår, vad jag kommer att jobba med eller vad jag kommer vilja göra med mitt liv.

Men på samma gång; shit vad kul! Jag har allt roligt framför mig; alla utmaningar, alla åstadkommanden, alla överraskningar och alla äventyr! Jag har ingenting som begränsar eller håller mig fast där jag är nu, jag är ständigt i rörelse och jag förändras! Detta kommer bli alla tiders, hollytime!

Gnuggistatueringar 4life, aight?  Kära lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur.

Som vanligt känns dagen efter en riktig downer så jäkla bra. Massa energi och inspiration nu! Har filat på en artikel om merging i en timme ungefär. Vadå sjuk i huvudet som sätter sig och bloggar direkt efter?

“tänk på dina medpatienter… var vänlig respektera maxtid 20 min/tillfälle vid datorerna”

Yeah right!

Däremot lyder jag rekommentationen:

“Om du skall använda datorn så måste du sitta ner”

Dessa två lappar sitter for real upptejpade på skärmen. Så bisarr är verkligheten just nu.

Annars mår jag bara bra, mjukisbyxor och svart nagellack kan få den mest deppiga korv att gaska upp sig, så även nu. Men det är konstigt, det där med humör-toppar resp. dalar. Jag är en person som gärna anammar devisen; tänk det och det händer – dvs, att allt skapas i våra huvuden, att vi själva definierar vår sinnesstämning och vår omgivning. Men ibland alltså.. då känner jag mig mer som en maskin med en pendel inuti, som svänger fram och tillbaka. En veckas pepp, en dags depp, en veckas pepp, en dags depp osv osv. Dock blir peppen högre och högre, tycker jag. Man måste må dåligt ibland för att fatta hur fantastiskt det är att må bra. Efter regn kommer solsken, igår var det snöstorm och i dag är himlen blå.

Jag är uppkopplad, det är koolt.

Dessutom slog jag personligt besökarrekord i går, tjoho!

Jag glömde Hanna Fridéns födelsedagspresent. Hon skall in på plats 10 på bloggtoppen, agit?

Och förlåt mamma. För att jag inte kan få dig att fatta att det är Du som bestämmer, det är Du som gör valen och det är Du som väljer att bli besviken i stället för glatt överraskad.

Nu skall jag försöka tänka på något annat.

Alltså, HALLÅ! Ibland får jag känslan av att jag inte producerar några tankar av egen kraft, utan bara får impulser, åsikter och ideér skickade till mig från andra tänkande människor. Tankarna planteras i mitt medvetande, växer och helt plötsligt tror jag att jag kommit på dem själv.

T.ex:

1. För någon månad sedan handlade jag på Lidl för första gången. Alla har tjatat om hur jäkla skabbigt det är där inne, vilken B affär det är osv osv. Jag försökte se det positiva och påpekar att det faktiskt nästan känns som att vara utomlands, med alla konstiga produkter, utflippade förpackningar och innehålssförteckningar på tyska/belgiska/italienska. Så, någon vecka senare, läser jag exakt samma sak i nöjesguiden!
2. Jag ser I am Legend med Will Smith. Både jag och Robin fascineras över första halvan, med vardagsscenerna och alla tankar som dyker upp i huvudet. Andra halvan var keff, slutet sämst. Nån sorts Die Hard/28 veckor senare-känsla infinner sig. Läser en recension i City. Den säger exakt samma sak! (Hittar inte recensionen i skrivande stund, men både Nöjesguiden och SvD håller med, ju.
3. Jag svär över att alla i Sthlm ser likadana ut. Att jag HATAR HATAR HATAR alla som har jeans instoppade i höga raggsockor nerstoppade i höga läderstövlar. Ingen försår vad jag pratar om. Så snubblar jag in i detta blogginlägg, som så jäääkla snyggt illustrerar det jag pratade om.

Anyhow, detta med jeansen blev liksom droppen, var tvungen att skriva av mig. Har alltid kännt mig missförståd, helt plötsligt är jag en del av det kollektiva medvetandet, det känns läskigt och sjukt.

Suddenly, a fist in the face:

Jag ljuger aldrig längre! När jag var liten ljög jag hela tiden, hittade på historier som jag skrämde upp min lillebror med, fantiserade så mycket att jag tillslut inte kunde hålla isär fantasin och verkligheten, allt flöt ihop till mitt eget perfekta universum, där jag bestämde naturlagar och spelregler. Jag var inget elakt barn, jag lekte bara hela tiden. Fascinerades över hur jag kunde brodera ut mina berättelser, slå omgivningen med häpnad och ta dem med till en fantastisk plats där vi var superhjältar, starkast i världen, som fightades mot mörkrets makter.

Nu är allt mest krass verklighet. Det enda jag vÃ¥gar drömma om är framtiden, aldrig nuet. Nuet är nu och det är verkligt, konkret och fyrkantigt. Herregud, var tog berättarglädjen vägen? I gÃ¥r när jag och R var pÃ¥ väg hem frÃ¥n vÃ¥ra jobb/ICA vid stadsbiblioteket visade han mig en mystisk, fyrkantig grop i marken, en bit ovanför stigen vi gick pÃ¥. Den var stensatt längs kanterna, som en källare eller nÃ¥gonting. En liten glimt av vad Sanna, 8 Ã¥r, hade tänkt, skymtade förbi. Jag sÃ¥g fängelsehÃ¥lor, tunga kedjor och klampande hotfulla steg i underjordiska gÃ¥ngar. Skyttegravar och gömma sig under stenbumlingar och träd för att undkomma vakterna. ÄndÃ¥ var det 20-Ã¥ringen i mig som konstaterade; “det har väl stÃ¥tt ett hus här förut”. SÃ¥ vände vi om och gick hem och jag pratade pÃ¥ om mitt jobb och var vuxen igen.

Jag borde kanske testa att lajva. Men bara tanken känns lite smått skrattretande. Obs! Jag älskade medeltidsveckan när jag var liten! Jag älskade att klä ut mig och spela teater! När började jag skratta åt folk som gör det? När jag fyllde 14 och allt helt plötsligt skulle vara så jävla hip och koolers. När allt var pinsamt och jag aldrig, hur mycket jag än försökte, lyckades få klassen att skratta igen. Fattade inte varför det var så omöjligt. Förut hade det räckt att berätta en gastkramande, hoppingivande, färgsprakande historia om prinsessor och orädda, våghalsiga barn. Plötsligt skrattade man bara när någon gjorde bort sig eller blev nedtryckt. Kanske för att vi var så rädda själva? Kanske för att de våghalsiga barnen inuti oss sakta men säkert höll på att förvandlas till rädda vuxna, som fruktar döden, livet, misslyckanden, katastrofer.

När jag var liten var jag stor och stark. Jag tänker bli det igen.

Ok, kollar läget, one two three.. Fortfarande bra! Fortfarande bestämd som satan, fortfarande målmedveten och en smula aggressiv i mitna försök. Enda skillnaden är att jag nu börjar få lite belöningar från min egen kropp.

För det första har magen stabiliserats, no more bajschock alltsÃ¥. Ingen magknip pÃ¥ ett helt dygn. Börjar vänja mig vid känslan av att vara mätt större delen av min vakna tid. Och dÃ¥ menar jag inte mätt som “njae, jag är ganska nöjd, inte svinhungrig direkt” utan snarare paltkoma, efter varje mÃ¥ltid, haha. Men, som sagt, nu är det mer normaltillstÃ¥nd liksom. Tänker mindre och mindre pÃ¥ det (förut var det allt jag kunde fÃ¥ plats med i huvudet; “ahh, jag är sÃ¥ MÄTT, jag DÖR nu!”) och kan njuta av känslan av styrka, lugn och välbefinnande.

För det andra är jag mycket gladare. Småsaker osm förut bragde mig helt ur fattningen kan nu kännas helt ok, ibland rent lyckoframkallande. Idag på förmiddagen (jobbigaste tiden på förskole-arbetsdagen: man står ute, fryser och väntar på att det skall bli dags att gå in i ungefär två timmar) var jag helt full av energi, lekte och busade och pratade med barnen, förundrades över hur mycket de lärt sig och utvecklats sedan jag började i februari och bara njöt av livet. Härligt!

För det tredje känns processen i största allmänhet sÃ¥ himla mycket bättre än tidigare. Jag har inte panik längre. Känslan av att ha tappat kontrollen är obefintilig. I vanliga fall hade en matdag som denna, eller gÃ¥rdagens, eller förrgÃ¥rdagens (ja, ni fattar..) gett mig skyhög Ã¥ngest och tusen självförebrÃ¥else-tankar, hat och nedstämdhet. Men nu är det pÃ¥ mina villkor. Det är JAG som tagit kontrolen, det är jag som bestämt mig och allt sker under extremt ordnade former. Det är aktivt fattade beslut, ingen okontrollerad hetsätning det rör sig om. Och det, mina damer och herrar, är en jäkla skillnad. Det enda jag bekymras över ibland är hur min omgivning reagerar. Tycker de jag är konstig som äter nu? Fick för mig att killen pÃ¥ tuben blängde anklagande pÃ¥ mig i morse när jag satt och mumsade pÃ¥ mitt päron. Tyckte han att jag sÃ¥g ovärd ut att äta? Ser jag äcklig ut när jag äter? Förväntas jag som ung tjej ständigt tacka nej,hÃ¥lla igen, “tänka pÃ¥ figuren”? Läsa Elle och vÃ¥ndas över varför inte ocksÃ¥ jag kan ha en kropp som catwalk-modellerna? Varför designerkläderna aldrig kommer hänga lika snyggt pÃ¥ mig? Förmodligen är svaren pÃ¥ frÃ¥gorna “ja”.

Men helt ärligt- vem bryr sig? Varför skulle jag bry mig? Varför skall jag vänta ännu längre med att förverkliga mina drömmar och mål, eller slösa bort ännu mer tid på något så idiotiskt som att uppnå ett skönhetsideal som begränsar och stänger inne alla dessa fantastiska kvinnor och tjejer? Jag ställer inte upp på det, jag tycker det är sjukt och avskyvärt på alla sätt och jag hoppas att alla ni som rättfärdigar alla dessa vidriga ideal och/eller profiterar på folks dåliga självkänsla genom att sälja/promota bantnings-tvprogram, skönhetsprodukter, light-ost och mini-crémefraiche en dag kommer att brinna i helvetet.

Ärligt, jag har viktigare saker att göra; äventyr att uppleva, solnedgångar att kyssas vid, resor att genomföra och en värld att ta över.

Puss och slut.

Ps. För alla er som tycker att allt som har med ätstörningar att göra är helt ointressant och saknar de annars vanligare förekommande temata i min blogg – snälla ha överseende, jag kommer inte alltid att älta detta. Ds.

Phew, snart är veckan slut. Den ahr varit slitig – pÃ¥ flera sätt. Jag ställdes pÃ¥ onsdagen inför ett ultimatum, och har sedan dess slitit som ett djur. Ätit praktiskt taget hela tiden; en gigantisk falafeltallrik här (ALLT skall med!), massa pizzabitar där, köttbullar, makaroner, frukt i tusental, smoothies, yoghurt, nötter… you name it! Min mage har keffat ur totalt och i gÃ¥r satt jag dubbelvikt pÃ¥ toaletten och skrek för det gjorde sÃ¥ ont att jag trodde jag skulle dö. Kunde inte sova pÃ¥ hela natten för att magen dundrade och jag var tvungen att gÃ¥ upp och crap:a tvÃ¥ gÃ¥nger (fatta: jag gör nr 2 typ tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan i vanliga fall, det var HELT sjukt!!). Samma sak i dag, all mat bara rinner rakt igenom mig. Men det känns ändÃ¥ bra, jag börjar se det lustiga i situationen nu. Tidigare var varje mÃ¥ltid en pina, nu letar jag chanser att äta hela tiden. Ju kalorisaftigare desto bättre. Nu skall jag banne mig upp i vikt! Blev sjukt peppad av denna tjejen. Min idol nu (ännu) mera! Jag skall ocksÃ¥ börja shotta olja, det lär ju göra susen.

I morgon är det jobb och nu har jag slitit hela kvällen med att uppdatera Deli Food- och Zelda-sidan. Hoppas det uppskattas, och att Johanna inte tar det allt för allvarligt att jag snott hennes bloggdesign

Nu skall jag lösa korsord och sakna den här killen, som åkte till Gotland i kväll.

Ont i halsen, ont i kroppen, svag och snorig. Härligt härligt.

Why oh why räfsade jag löv i går? Sämst på att sova, vill göra saker hela tiden. Hilda och jag hade matlag i alla fall, det var hur mysigt och gott som helst, som vanligt alltså. Gjorde lyxpizzor med linfrökross i degen och färsk mangold, ruccola, tomatsås, mozzarella, svamp, paprika och zuccini ovanpå. Recept kommer snart!

Robin visade Akira, det var ocksÃ¥ helt fantastiskt. Storslaget, apokalyptiskt och sagolikt – lÃ¥ter kanske som en omöjlig kombination, men snackar vi japansk anime sÃ¥ är ingenting för konstigt eller absurt. Fick känslan av feberdrömmar, sÃ¥dana där saker krymper och sväller till extrema storlekar, krusade ytor ger Ã¥ngest, världen är som en bisarr Dali-mÃ¥lning. Koolt.

Annars har jag mest njutit av musik – just nu är Pacificplattan Reveries det absolut bästa. Men Embassy, Lykke Li, nya Hot Chip, UKutgÃ¥van av Robyns senaste och Pascal fÃ¥r ocksÃ¥ vara med pÃ¥ ett hörn. VÃ¥rkänslan är garanterad, i alla fall. Jag älskar ljud. Kan inte sluta fascineras av hur mycket det kan fÃ¥ en att känna, se och förnimma. Kan inte föreställa mig en dag utan. Det blir helt enkelt inte det samma. I förra DN Söndag intervjuades folk pÃ¥ stan om varför de lyssnar pÃ¥ musik i hörlurar när de är ute. Jag förvÃ¥nades över att ALLA tillfrÃ¥gade svarade nÃ¥got i stil med att de ville slippa alla andra ljud, att de ville stänga omvärlden ute liksom. För mig är det precis tvärt om, jag upplever omgivningen mycket tydligare om jag fÃ¥r lyssna pÃ¥ musik, det är som ljuden öppnar mina ögon, eller, alla mina sinnen egentligen och jag blir gladare, mer amazed över hur fantastiskt livet är. Upplevelsen är nästan religiös, det är lite sjukt.

Har jag kryat på mig i eftermiddag blir det vernissage i kväll, vi får se. Nu är det dags att gå ut och lukta på regnet.

Tjena.

så är jag sjuk i dag.

Har sysslesatt mig med att ladda ner Disney-soundtrack till bla denna fantastiska film:

Kommer ihåg när jag såg den på bio för första gången med mamma och hon tyckte den var helt fruktansvärd: för hög volym, för mycket specialeffekter, för mycket våld. Hahaha. Inte direkt det man associerar Aladdin med.

Dessutom har jag ägnat mig åt stillsam räfsning av trädgården, korsord och kaffe. Helt okej alltså. I kväll kommer Hilda på besök. Hoppas vara frisk i morgon!

Tjenamors så länge.