Sannalicious

Att komma hem innebär alltid en omställning. Inte bara för att man vistas på annan ort, som vilken semester som helst då man åker någonstans som inte är vardag, rutiner och trygghet, utan för att man reser från ett hem till ett annat. Det blir inte bara en resa i rummet, utan även en resa i tiden. Man kommer tillbaka till något där man en gång har haft en annan vardag, andra rutiner och en annan trygghet. Man blir påmind om händelser, tankar och dofter som legat latenta någonstans i hjärnbalken, och en känsla av vilsenhet infinner sig ofta. När ens gamla jag möter det nya, liksom. Detta har tidigare varit en jobbig grej för mig, men jag märker att det håller på att förändras. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, känner mig tryggare i vem jag har varit och vem jag är nu. Känner inte längre att det är någonting hotfullt i den förändringsprocess man som människa ständigt befinner sig i.

För bara något år sedan hade jag oftare sådana tankar;

“Jag vill aldrig bli vuxen”

“Jag vill/kan aldrig bli en frisk, fungerande individ”

“Jag är rädd för att förändras”

osv. Först nu börjar jag förstÃ¥. Jag har alltid förändrats, varje dag har jag lärt mig nÃ¥got nytt, jag somnar aldrig som samma Sanna som somnade för 24 timmar sedan. VÃ¥ra celler byts ständigt ut, en förnyelseprocess pÃ¥gÃ¥r ständigt i vÃ¥ra kroppar, därför är det sÃ¥ himla viktigt att inte försöka hejda den processen i vÃ¥ra sinnen. LÃ¥t tankarna förändras, bytas ut pÃ¥ samma sätt som hÃ¥ret pÃ¥ ditt huvud och naglarna pÃ¥ dina fingrar! MÃ¥nga människor är sÃ¥ fruktansvärt rädda för förändring. Byter en person fritidsintressen, ideal eller Ã¥sikter känner omgivningen sig direkt hotad. “Om du byter ut alla dessa saker, vill du dÃ¥ byta ut mig ocksÃ¥?” verkar de tänka. “Du sa ju förut att…”, “vi hade ju bestämt/planerat att…” Detta begränsar oss sÃ¥ himla mycket! Vi borde i stället värna om det flöde av ideer och impulser som hela tiden passerar genom vÃ¥ra hjärnor! Var inte rädd för det du tänker, det är inte konstant, du behöver inte definiera dig själv sÃ¥ jäkla hÃ¥rt varenda minut, hela tiden!

Egentligen var detta inte alls vad jag skulle skriva om från början. Allt satte igång på apoteket i Visby när jag skulle inhandla näringsdrycker som jag glömt i Stockholm. I kassan satt en gammal klasskamrat från gymnasiet, och jag blev genast så himla stressad.

Ok, här står jag och försöker komma loss från samma skit jag satt i när vi gick i samma klass och där sitter du och jobbar och har ett liv, en karriär inom det så hett eftertraktade pharmaceftyrket, vad kul att vi är lika gamla!

Väl i bilen på väg hem berättar min bror om en annan klasskamrat, denne från högstadiet, som just köpt eget hus och jobbar som elektriker. Allt detta är så extremt långt borta från mig, som inte har en aning om var jag kommer bo om ett halvår, vad jag kommer att jobba med eller vad jag kommer vilja göra med mitt liv.

Men på samma gång; shit vad kul! Jag har allt roligt framför mig; alla utmaningar, alla åstadkommanden, alla överraskningar och alla äventyr! Jag har ingenting som begränsar eller håller mig fast där jag är nu, jag är ständigt i rörelse och jag förändras! Detta kommer bli alla tiders, hollytime!

Gnuggistatueringar 4life, aight?  Kära lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur.