Sannalicious

Sitter i skolan och saknar snön och Robin. Känner mig helt sjukt sliten. Ont i lilla huvudet, ont i kroppen. Så mycket att hinna göra; projektplaner, budgetar, tidsplanering, måsten, opponeringar, kontrakt. Allt bara snurrar ibland. Mitt i stormen känns allt ändå ganska bra. Jobbar jobbar och får saker gjorda. Tillfredsställelsen att bocka av saker på todo-listan. Mmm, den är fin.

Här är de utlovade skivomslagen. Vill ni se mina favoriter är det bara att klicka på bilden, så kommer ni till min flickr.

Jag älskar snö. Trots att det blir svårt att cykla och blött i skorna. Det är så jäkla bra.

Klippte till luggen i fredags. Så här kort har den aldrig varit förut.

Vår muta till potentiella studenter på SACO-mässan förra veckan.

I dag började nya modulen. Visual Communication heter den.

Det handlar – precis som det låter som – om att skapa ett visuellt koncept åt en kund utifrån dennes önskemål och behov. Vi skall i gruppen inte bara agera byrå åt en annan grupp, utan även överlämna vår baby från förra modulen – The Copy – i händerna på en annan grupp, för att låta dem ta fram vår grafiska profil. Scary!

Jag känner mig sjukt pepp. Inte bara är det kul med design, det känns också så himla skönt med en ny modul, nya roller, nya uppdrag. Den här gången skall allt bli så himla bra.

I dag hade vi en kreativitets-workshop. Vi skulle utifrån lukten av surströmming (JA, det var surströmming i skolan och det luktade förjävligt) designa skivomslag. Det blev jättefint, alla i min klass är så duktiga. Bilder kommer snart, Flickr Uploadr skall bara bli klar först.

I dag är det söndag. Söndag, söndag, jag älskar det. Man vet att det är sista lediga dagen innan en lång skolvecka så man njuter varje sekund. I alla fall gör jag det. Av att få sova så länge man vill (halv nio), att kunna dega runt, duscha, kolla mailen, hämta tidningen innan det är dags för frukost. Äta frukost i en timme. Läsa hela söndagsbilagan. Försöka sig på söndagskrysset. Ge upp. Ãta lunch framför film (atonement) och somna på soffan, omslingrad med världens bästa Robin. Vara varm och mysig. Gäspa och glida runt i långkalsonger och raggsockor. Så himla fint.

Har faktiskt varit lite duktig också. Nya lakan i sängen, rent hår, dammfritt golv. Luktar rent här alltså.

Det är midvinter ute, känns det som. Tjockaste snötäcket. Var ute och fotade fina vinterbilder både i morse och nu, en promenad i mörkret. Det var så mysigt, trots att mina ben frös till is och fötterna domnade bort i gummistövlarna. Bilderna blev bra, tror jag. Coolt med ljuset och snön. Allt blir så mjukt! Skall lägga upp bilderna i morgon när jag kommer till skolan och min sladd.

Vintern alltså. Det är som snötcket dämpar allt, ljud och ljus och sinnesstämning. Jag känner mig alldeles lugn och tillfreds med livet. Ãlskar Robin, älskar vårt hus, älskar vintern, älskar mig själv och att jag är så grym på en hel del saker. Det var längesedan jag kände så, är så himla tacksam.

Ett par varma skor och någonstans att bo i januari hade varit kronan på verket. Grädden på moset. Ja, du fattar.

Igår var jag på detta spektakel och såg Mole says hi. Det var fantastiskt.

Mole says hi låter precis som hon ser ut. Sockersöt och späd lyckas hon samtidigt förmedla en bisarr känsla av att någonting är helt åt helvete.

Iklädd en enkel vit skjorta, röda shorts och vita strumpbyxor med en knallrosa bikiniöverdel i siden ovanpå sjunger hon visor med ljus ljus och ack så spröd röst till akustisk gitarr om hur hon skall lemlästa sin älskare om denne skulle få för sig att lämna henne. Ljudbilden är lätt kaosartad; lekande barn, snarkande män, loop-pedal och keyboard om vartannat. Country, blues och vals och skrik.

Det är oberäkneligt, skrämmande och vidunderligt vackert, allt på samma gång. Den oskyldiga fasaden spricker i ett avgrundsvrål och jag hoppar till. Och det är fantastiskt, för trots att Rebecca är en av de vänner jag räknar till mina närmaste får jag känslan av att jag inte alls känner den där varelsen på scenen. Det är någon annan. Och att skapa den känslan är jävligt svårt, när det är en stor lokal med lite folk och jag befinner mig på första raden.

Nu är inte detta en konsertrecension, det skulle inte vara rättvist att kalla det så. Jag ville bara dela med mig till alla er som inte var där, och skryta lite. Jag har världens mest begåvade vän. Här är hennes myspace:

myspace.com/molesayshi

Så. Nu var det klart. 4 veckors slit där uppgiften var att

1. kläcka minst 50 schyssta, innovativa, lukrativa, digitala idéer
2. Välja en och utveckla konceptet efter research,
3. Skriva en affärsplan och göra en budget samt en fancy konceptbok och slutligen
4. Pitcha idén för bankmän, riskkapitalister och andra potentiella investorer med kostym för att få dem att satsa 1,25 miljoner i vårt koncept.

Steg 4 genomfördes alltså idag. Jag och Tobias skulle presentera. Igår började jag göra min keynote (obs: jag har ALDRIG använt keynote förut) och idag övade jag in mitt tal (obs: jag har ALDRIG hållit en keypointpresentation där jag pratat och klickat fram slides simultant) för att lyckas säga rätt sak i rätt ordning till rätt slide på under 10 minuter. Totalt hade vi 70 slides. Vi höll till i en fancy lokal på Östermalm, i ett konferensrum som hette Modesty Blaise (!) och såg ut såhärr:

Det roligaste var Tobis inledning: “Jag hoppas att ni är uppvärmda, för nu kommer det gå undan!”

Och undan gick det.

Och hör och häpna: det gick hem! Hade vi begärt 20 ggr pengarna och haft en bättre planerad budget hade vi fått tummen upp. Där ser man alltså. Jag kan pitcha! Till nästa gång skall jag ha kostym och slips.

Ett smakprov på min otroligt innovativa och proffsiga presentation:

Solklart, eller hur?

Nu skall jag pusta ut. I morgon skall jag vara på SACOs studentmässa och representa min skola. Det blir grejer det.

Tjoho! Nu är jag och mr Pavlina Facebook-kompisar.

För en vecka sedan var jag på Gotland. Så fint kan november faktiskt vara.