Sannalicious

Jag har kommit på en sak. Veckorna är som cykelturer. På måndagen har man precis kommit ner för den långa nerförsbacken som är torsdag-fredag-lördag-söndag, det planar ut men går fortfarande ganska fort och så är det rätt skönt, för nerförsbackar kan vara himla läskiga när det går för fort och ligger lite grus här och där som cykeln när som helst kan få för sig att vurpa på. Men måndagar är fina, då är det bara raka spåret framåt, vind i håret och trampa trampa. På tisdagen börjar man tappa fart, måste börja ta i, och onsdagen är bara en enda lång uppförsbacke som man måste ta sig igenom för att komma till torsdagen. På torsdag är man högst upp i backen och tittar ner för en fantastisk sluttning och tänker “jippie, nu får benen vila!” och så kastar man sig ut.

Igår var det onsdag och uppförsbacke alltså. Observera att jag gillar uppförsbackar, det är en utmaning att se de torna upp sig framför en. Man tänker, “nu jäklar benen!” och så ställer man sig upp och pumpar upp, envist, meter för meter. Tramp tramp, flås. Och så blir man varm, lite svettig. Gött.

Min onsdag började på Grow. Jag bestämde mig för att komma dit lite tidigare för att skugga de anställdas morgonhumör. Kom fram tio i nio, och webbhörnan, där jag sitter, var helt tom. Spännande! Vid tio kom Alicia och vi tog en kaffe och pratade ihop oss såhär i halvtid. Vid elva var det dags att hoppa upp på cykeln och ta sig till Gamla Stan för lunch med min nyfunna mentor – Cecilia, byråchef på Söderhavet. Var nervös innan. Jag har aldrig haft ett lunchmöte förut, liksom hur GÖR man? Äta och föra en seriös konversation på samma gång? Jeez. Det gick lite knackigt i början, kunde bara koncentrera mig på en sak i taget och slabbade lite, men sen gick det bra. Samtalet tog över och jag slutade tänka på Currygrönsaker-och-naanbröd. Jag tror jag kommer trivas med att ha en mentor, så himla skönt att få berätta om alla sina farhågor och projektledningstankar och erfarenheter med någon som förstår precis vad jag menar, men är typ 1000 ggr lugnare och tryggare än vad jag själv är.

Well, därefter blev det cykla vidare till Medborgarplatsen, ta tunnelbanan till Johanneshov och en fotostudio där det bjöds på tårta och champagne. Alla tiders! I mitt nästa liv skall jag bli fotograf, promise.

Sen genrep på Demedis, Popcirkus skulle sändas på kvällen och jag + typ 20 pers till var genrepspublik. Lite segt, men sjukt kul att se Nina Persson och Kristian Luuk (två av mina favoritsvenskar) på riktigt! Publikvärden uppmanade oss att vara “jobbiga” för att de skulle vara förberedda inför kvällen, men jag tror att han ångrade sig lite senare. Så fort Kristian började presentera programmet från scenkanten stod Peter precis under honom och skrek “kiss” i varannan mening. (För att testa ljudet.) Stört kul.

Drygt två timmar senare trampade jag tillbaka till Hötorget och hookade med Robin. Vi tittade på en soffa på Mio och tog även en sväng förbi Webbhallen. Cyklade hem och gjorde falafel. Såg Fringe och drack té och däckade vid tolv.

En fin dag, en redig uppförsbacke och nu rullar vi neråt! Tjoho!