Jag kom precis på att jag är så himla glad att jag är uppväxt på landet. Har alltid brukat vara bitter över det, tyckt att mina föräldrar varit dumma i huvudet som under gröna vågen på 80-talet valde att flytta från Stockholm till Sproge, 6 mil söder om Visby, ca 500 invånare, inga affärer, knappt några grannar inom cykelavstånd, inga caféer och inga gatlyktor. Och till råga på allt valde de att skaffa barn där!
Vilket öde att växa upp i Sproge, bland trångsynta lantisar och skvallersugna tanter, att tvingas gå i en klass där alla vet allt om alla och man inte har något annat val än att hålla sig väl med folk man egentligen hatar, bara för att det inte finns någon annan att prata med, det är dem eller Ensamheten.
Men nu när jag tänker tillbaka på det hela är jag så himla glad att jag fick allt det där. Jag är tacksam för skitsnacket och småbygdsmentaliteten. Jag är tacksam över att jag aldrig var populärast i klassen, att alla tyckte jag var konstig och att ingen av killarna någonsin frågade chans på mig. Jag är glad över att jag inte blev bjuden till festerna och ibland gick ensam i högstadiekorridoren och bara ville dö. För det gjorde att jag tog mig därifrån. Det gjorde att jag smidde planer, hittade på historier och fantiserade om hur fantastiskt mitt liv skulle bli bara jag blev stor och fick fly Gotland. Det gjorde att jag blev modig och vågade stå upp för den jag var och vad jag tyckte om, och känslan av utanförskap gjorde att jag tillslut, efter studenten och 18 långa år på Gotland, tog steget och flyttade till Stockholm.
Självklart gick inte alla mina drömmar i uppfyllelse. Jag saknar ibland naturen och tystnaden så det känns som jag skall gå sönder. Jag kan känna mig så otroligt ensam i storstaden och också förbannad på konsumtionshysterin, avgaserna och de stressade kostymmännen på väg till kontoret. Men jag känner ändå att jag är påväg någonstans. Jag har inte stagnerat, blivit kvar eller nöjt mig med min lilla lilla värld ute på landet. Jag har lärt mig en massa saker och träffat en massa människor och fått en massa nya intressen. Allt för att jag en gång var en ensam, hungrig 14-åring som bara längtade efter att få känna mig accepterad någonstans.
Livet blir banne mig bara bättre och bättre. Jag trodde under mina tonår att jag aldrig skulle bli så lycklig igen som när jag var 8 år och inte hade ett bekymmer i världen. Men jag hade fel! Efter att jag fyllde 20 tycker jag att jag bara blir bättre och bättre för varje år som går. Jag älskar att vara vuxen, att bli säkrare på mig själv och min egen förmåga att ta hand om mitt liv. Det är helt seriöst så jäkla skönt att inte vara 16 år längre. Och det känns skönt att jag en gång, helt ärligt, kommer kunna säga till mina deprimerade tonårsbarn att det går över. Du tar dig igenom det här. Det blir bättre, jag lovar.
Comments(1) 
