Sannalicious

Mer sånt, tack.

Nu är jag tillbaka från en långhelg på Gotland.

Har sovit så himla mycket, inte gått ur sängen tidigare än 10:30 någon dag. Helt underbart, jag visste inte att jag kunde sova så länge. Bortsett från en galen natt i Visby har jag tillbringat alla kvällar med mamma hemma på soffan. Sett en massa film av varierande kvalitet om kärlek och vänskap och ond, bråd död. Inte tänkt ett dugg på mitt eget liv vilket har känts otroligt befriande. Att ta semester från mig själv är ibland det bästa jag vet.

Men nu är det dags att börja ta hand om sig själv igen, tydligen. Har handlat frukost till i morgon men inte packat upp resväskan än.

Har haft dåligt, dåligt jobb-flow idag. Allt jag ritat har blivit fult. Men det är så ibland, måste få vara. Älskar att gruppen är peppad och produktiv i alla fall. På 53colors.com händer det saker nästan varje dag, det tycker jag är fint. Praktikplatsen skrev idag och frågade vad jag behöver för utrustning. Kändes overkligt. Det är så kort tid kvar nu och fast jag verkligen känner att det är dags för det där stora glaset nu så är jag rädd och har lite separationsångest. Ibland tänker jag att jag bara vill vara kvar i det här varma trygga för alltid. Där jag kan koderna, vet vad folk heter, vågar göra bort mig, vara glad, arg, ledsen, frustrerad, oseriös, morgontrött och allt annat. Men utveckling gör ont och jag måste ju växa också. Bli stor och stark och få självförtroende. Pröva vingarna liksom. Ojoj, många klischeer på samma gång. Well. Jag känner ibland att jag blivit 10 år äldre på 14 månader på Hyper. Knasigt.

Nu är det Final Project på riktigt som gäller. Jag har hamnat i en fantastisk grupp och jobbar mot en än mer fantastisk kund, nämligen vår klass! Hurra hurra. Vi åtta i gruppen Shake n’ Bake skall göra vårt bästa för att följa upp vår gamla klass-site. Det har nämligen gått ett halvår sedan första launchen av 53 colors. Och nu är det dags för del 2 tyckte vi.

Så stay tuned! Det kommer bli färg, äventyr och 50-nånting fantastiska personer + minst en överraskning.

Tills vidare kan ni ju alltid njuta av min byrås fantastiska logo, made by Viktor:

I slutet av förra veckan introducerade Martin mig för sin Wacom. Jag är så himla hooked!

Tanken på reinkarnation kom till mig när jag var ganska liten, första gången kanske 5 – 6 år. Jag tänkte på döden och att det ju omöjligt kunde vara så att vi bara försvann, ut i tomma intet, upphörde att existera. “Allt det fantastiska som är JAG måste ju finnas kvar” Alla tankar, känslor, det ofattbara maskineriet innanför min hud, det som jag idag kanske skulle kalla för själen, var för mig heligt, okrossbart. Slutsatsen var att min själ, liksom alla andras, måste ha återvunnits, sedan urminnes tider, och skulle så fortsätta att återvinnas, återskapas, återfödas i nya kroppar.

När jag konstaterade detta visste jag inte vilket liv jag befann mig i i ordningsföljden. Jag drömde ibland om svunna tider, medeltid, stenålder, egypten och så. Tänkte att det kanske var minnesfragment från mina tidigare existenser. Samtidigt som den här tankevärlden var extremt trösterik och optimistisk fyllde den mig ofta med en känsla av panik. Det livet jag hade just NU, skulle jag bara glömma bort det sen? Mamma, pappa, den jag var, mina lekar, mina tankar om världen, skulle allt det suddas ut? Jag bestämde mig för att det inte fick ske. Kunde fundera i dagar över sätt att överlista systemet genom att lämna spår, ledtrådar åt mitt nya jag, som skulle få mig att minnas.

Men projektet blev redan på idéstadiet mig övermäktigt. Om reinkarnationen skedde oberoende av dimensioner som tid och rum, hur skulle jag någonsin kunna hitta mina egna minnesmärken? Tänk om jag inte återföddes förrän om flera hundra år? Då skulle ju allt ha hunnit förstöras hundra gånger om! Eller om jag hamnade i ett annat land, talade ett annat språk, inte kunde läsa? Det var dömt att misslyckas.

I dag vet jag inte vad som händer efter döden. Efter otaliga lektioner i fysik, kemi och biologi har jag förstått att mycket av det jag tidigare upplevde som min själ snarare är ett delikat samspel av hormoner, kemiska substanser, autonoma nervsystem och olika signaler som i kombination med mina tidigare upplevelser, arv och miljö och mina föräldrars uppfostran har gjort mig till den jag är. Kanske är det enda jag lämnar efter mig när jag dör mina eventuella barn, mitt DNA och historierna jag berättat för dem. Och inga hemliga märken eller lappar kan någonsin få mig att minnas mitt tidigare liv för jag kommer kanske aldrig vandra på den här jorden någonsin igen.

Det är officiellt nu.

Dagens teckning är tillägnad Sofia och Micke som snart lämnar Hyper för nya utmaningar.

Lycka till till er båda, ni gjorde mitt år!

Såg den här dokumentären i helgen och fick återuppleva lite högstadieångest. Det var väldigt fint.

Jag får ångest av olästa tidningar. Lite dåligt samvete liksom. Jag tycker bäst om frukost. Jag har min mammas tunna, spikraka hår. Jag tycker det är jobbigt att duscha, gör det typ varannan dag – MAX. Jag kan inte gå hemifrån om det står odiskad disk i köket. Jag älskar korsord. Jag är dålig på att dansa men det är ändå det bästa jag vet, annars hatar jag att göra saker som jag inte vet att jag är väldigt duktig på. Jag har telefonskräck. Jag vet inte vad jag skall rösta på i riksdagsvalet. Jag tycker att te är bland det bästa som finns, men väljer alltid kvantitet framför kvalitet. Jag är sämst i hela världen på inredning, får panik av att möblera. Jag älskar att vara olyckligt kär. Jag lyssnar ofta på musik och låtsas att jag är med i en musikvideo. Jag har dålig filmsmak. Jag har väldigt höga krav på människor runt omkring mig och blir jätteofta besviken på dem men vågar nästan aldrig berätta det. Jag börjar alltid gråta när jag lyssnar på Radiohead. Jag längtar hem till min mamma minst en gång i veckan. Jag biter på naglarna. Jag kommer från Gotland. Jag vill ha barn. Soppa är min favoritmat. Jag är så himla svag för kort hår, särskilt när jag drar med handen över hans huvud så håret kittlar  mellan mina fingrar. Jag dricker snabbast i världen, kan inte smutta på någonting. Jag är en dålig förlorare.

Kommer inte ihåg vem som tagit bilden!

I morgon är det redan fredag. Efter 7 veckors planlöst svamlande kom vi äntligen igång i skolan, jag började gå hem sisådär 18:00 med rödsprängda ögon och puckelrygg i stället. Har varit så jäkla gött. Bara skriva/layouta/illustrera och dricka kaffe. I bland tänker jag att det är det som är livet. Men så var jag på spelning i går och kom på att det är ju det HÄR som är livet. Prövade Berlins röda bubbel och blev lite kär. Nom nom nom alltså. Blev lite väl våghalsig i min fotograferings iver och började klättra på väggarna.
Det gick bra ändå som tur var.

Klockan ett stängde Berlin och jag promenerade hem ensam i höstmörkret, borrade ner mig i sängen och fyllekollade på Svenska Hollywoodfruar. Herre liksom.

I morse hade jag huvudvärk och ont i magen. Grät och snorade en smula (inte över bakfyllan så klart) och kom försent till skolan. Det är bra tajming att det är så mycket att göra där nu så jag inte hinner tänka alls. Bara jobba jobba cykla hem laga nån tråkig billig mat och äta ensam surfa lite prata med Tina kanske dricka en folköl eller ett glas vin gå och lägga sig. Fast i kväll blir det banne mig inget vin, i morgon bitti är det slutpresentation på Bonnier för bövelen!

Nu ska jag dricka lite mer te.

Puss hej.