Sannalicious

Tanken på reinkarnation kom till mig när jag var ganska liten, första gången kanske 5 – 6 år. Jag tänkte på döden och att det ju omöjligt kunde vara så att vi bara försvann, ut i tomma intet, upphörde att existera. “Allt det fantastiska som är JAG måste ju finnas kvar” Alla tankar, känslor, det ofattbara maskineriet innanför min hud, det som jag idag kanske skulle kalla för själen, var för mig heligt, okrossbart. Slutsatsen var att min själ, liksom alla andras, måste ha återvunnits, sedan urminnes tider, och skulle så fortsätta att återvinnas, återskapas, återfödas i nya kroppar.

När jag konstaterade detta visste jag inte vilket liv jag befann mig i i ordningsföljden. Jag drömde ibland om svunna tider, medeltid, stenålder, egypten och så. Tänkte att det kanske var minnesfragment från mina tidigare existenser. Samtidigt som den här tankevärlden var extremt trösterik och optimistisk fyllde den mig ofta med en känsla av panik. Det livet jag hade just NU, skulle jag bara glömma bort det sen? Mamma, pappa, den jag var, mina lekar, mina tankar om världen, skulle allt det suddas ut? Jag bestämde mig för att det inte fick ske. Kunde fundera i dagar över sätt att överlista systemet genom att lämna spår, ledtrådar åt mitt nya jag, som skulle få mig att minnas.

Men projektet blev redan på idéstadiet mig övermäktigt. Om reinkarnationen skedde oberoende av dimensioner som tid och rum, hur skulle jag någonsin kunna hitta mina egna minnesmärken? Tänk om jag inte återföddes förrän om flera hundra år? Då skulle ju allt ha hunnit förstöras hundra gånger om! Eller om jag hamnade i ett annat land, talade ett annat språk, inte kunde läsa? Det var dömt att misslyckas.

I dag vet jag inte vad som händer efter döden. Efter otaliga lektioner i fysik, kemi och biologi har jag förstått att mycket av det jag tidigare upplevde som min själ snarare är ett delikat samspel av hormoner, kemiska substanser, autonoma nervsystem och olika signaler som i kombination med mina tidigare upplevelser, arv och miljö och mina föräldrars uppfostran har gjort mig till den jag är. Kanske är det enda jag lämnar efter mig när jag dör mina eventuella barn, mitt DNA och historierna jag berättat för dem. Och inga hemliga märken eller lappar kan någonsin få mig att minnas mitt tidigare liv för jag kommer kanske aldrig vandra på den här jorden någonsin igen.