Sannalicious

Livet just nu. Jag vill ha semester!

Hela helgen har varit ett enda galet flytt-inferno. På torsdagskvällen packade jag och Tina ihop vårt kök, och försökte sova trots att hela lägenheten såg helt uppochnervänd ut. Tina ställde alla sina kartonger på rad i sitt rum för att kunna slappna av, det var rätt talande för hur kaotiskt allt kändes just då.

Klockan sju på fredag morgon kom pappa, jag hjälpte till att fylla första lasset innan jag var tvungen att gå till jobbet. När jag kom hem tolv timmar senare var det fortfarande full aktivitet, pappa spacklade och målade om alla väggar, de andra städade. Jag köpte falafel och folköl åt oss som vi åt i byggdammet och sent sent åkte vi tillslut till nygamla hemmet för att försöka packa upp så pass att åtminstonde sängarna var frigjorda.

Lördagen ägnades åt att hämta alla möbler som stått magasinerade under renoveringen. Det mesta supergamla möbler som min farmor inrett huset med när hon bodde där. Kånkade och bar ända fram till sena kvällen, tills pappa var tvungen att åka tillbaka till söder för att måla ännu mer. Åt pizza ur kartongen och försökte se ett slut på allt.

Söndagen var städ-dagen; alla skåp skulle torkas ur, fönster tvättas, avlopp rensas, frys frostas av och lister skrubbas. Jag låg mest på alla fyra och tvättade element samt skurade konstiga vinklar och vrår med tandborste, skrapade bort färgstänk med rakblad och ville typ dö lite. I sex timmar höll vi på, fyra personer, på samma 50 kvadrat. Kom hem till en fantastisk middag (SÅ LYXIGT att inte behöva äta skräp från McDonalds/Folkets kebab/Pizzerian i sundbyberg för första gången på tre dagar) och vin och irish coffee och mörk choklad. Borrade upp ett gäng hyllor och däckade vid tolv.

Arbetsdagen idag var mest dimmig, beyond all trötthet liksom.

Men nu är det typ klart. Det känns overkligt. Familjen har åkt hem till Gotland. Tina och jag har 156 kvm och ett kök som typ ekar, helt för oss själva. Det faktum att alla rum är ungefär 3 meter och 20 cm höga i tak samt inredda med antikviteter och konstiga kinesiska lampor gör liksom hela situationen ännu mer bisarr.

Jag måste nu vänja mig av vid att kunna hasa till kontoret på sju minuter och i stället promenera till bussen genom parken varje morgon, men det känns liksom ganska värt. Vaknar till fågelkvitter och tvättar kläderna i ett gammalt orangeri.

Nu vill jag bara att hela världen ska komma hit och hänga i vårt vardagsrum, så att det inte ekar längre.