Sannalicious

Läste precis en diskussion om fula feminister i frihetspropaganda-bloggen och känner mig nu helt ställd.

Det som jag trodde skulle utvecklas till någonting ganska roligt där man kunde sucka och skratta lite i samförstånd över det helt fantastiskt roliga uttalandet ballade i stället ur totalt och handlade till slut om huruvida alla feminister är orakade, homosexuella och agressiva eller inte.

Liksom har vi verkligen inte kommit längre? Finns det fortfarande på allvar människor som är rädda för feminismen, jämställdhetsdebatten och tjejer som inte rakar sig under armarna? Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag inser att anledningen till att jag inte befunnit mig i en liknande situation sedan högstadiet (där jag får höra saker som “ja feminuster är jävligt fula och så hatar de män kanske för att män inte är intresserade av dem“) INTE är att folk har växt upp utan för att jag helt enkelt inte pratat om de här sakerna på minst ett år.

Jag hade liksom glömt bort allt idiotiskt som finns där ute, utanför min fina lilla bekantskapskrets och mitt jobb där de flesta är hyfsat välutbildade och välbärgade. Vet inte om det har med saken att göra men jag har en känsla av att ju högre man stiger på samhällsstegen desto mer mån om att vara politiskt korrekt blir man. Men det förändrar ju ingenting för om det innerst inne är såhär alla tänker så kommer ju situationen aldrig förändras.

Och med den insikten somnar jag lite sorgsen med datorn på magen och tänker att om jag i alla de där människornas ögon klassas som ful, arg, manshatare bara för att jag tycker att det är skit samma vilket kön jag föddes med och inte har några planer på att någonsin börja använda rakhyvel på min egen kropp så är det extremt synd om dem och mig och hela mänskligheten.