Sannalicious

Sånt som gör mig glad på internet just nu:

‘Nuff said.

Slutar tidigt på jobbet, utan dåligt samvete. Ringer mamma på vägen hem, hon mår bra och vi pratar hela vägen från Mariatorget till Slussen till Rådmansgatan och vidare till bussen. Jag är så inne i vårt samtal att jag helt glömmer bort att handla frukost och ketchup på ICA. Vi lägger på runt Linvävartorpet och jag lämnas kvar med en känsla av att livet fortfarande är fantastiskt (trots att solen nu gått ner) och att allt kommer bli bra. Hoppar av bussen och promenerar genom parken. Lyxar till det lite med en Lucky Strike och Empire of the Sun. Kommer på en massa smarta saker, känner mig… lätt om hjärtat. Jag vet, det låter klyschigt, men när den känslan är på riktigt finns inget skönare i hela världen.

Kommer hem till två sambos och en hög med post. Tänker att jag inte minns när jag öppnade ett kuvert senast och sätter mig nästan högtidligt med högen framför mig på köksbordet. “Känns precis som när man kommer till jobbet”, konstaterar jag, “fast väldigt fysiskt, inte en massa ord på en skärm i en lista med blå, uppfordrande prickar framför”.

Det jobbiga i att få telefonräkningar för nästan 800 kr vägs upp tusen gånger om av ett vykort från Hampi, Kemataka, Indien och ett halsband och ett handskrivet brev med rosa tuschpenna från Amsterdam.

“Livet alltså”. Tänker jag.

Det är allt bra fint ändå. Snart är våren här på riktigt, så fort cykelnyckeln dyker upp kommer jag vara king of the roads igen och om tre månader tar jag någon sorts examen och oavsett vad som händer sen, anställning eller resor eller folkhögskola, så tar det inte slut.

Livet alltså.

Nej, jag har inte dött.

Däremot har våren kommit, jag har jobbat massor, flyttfixat, fått en ny sambo, haft besök av nästan samtliga familjemedlemmar och däremellan mått väldigt väldigt bra. Dessutom har mitt PRO-account på Flickr gått ut och jag har inte hunnit fylla på.

Så ni vet alltså.

I mig ryms just nu en hel massa pepp på våren i Hagaparken, en fantastisk inflyttningsfest, resor, picknickar, kaffepauser i solen, kära återseenden och nya bekantskaper.

Här är mitt vårskrik: http://open.spotify.com/user/sanna/playlist/5RWab2ADCVIc94NCgmj7hQ

Pratade med min lillasyster i kväll (fem år)

- Sanna, när jag gör såhär *viftar med handen*, då är det för att mitt huvud bestämmer det!

- Jaa, faktiskt!

- Men.. vad är det som huvudet inte bestämmer?

- Hmm, tja, några saker tror jag. Typ som att hjärtat ska pumpa runt allt blod i kroppen t.ex.

- Men vad är det som bestämmer det?

- Ehhh *lite nervös*… Jag vet faktiskt inte. Kanske kroppen liksom? Eller en annan del av huvudet som inte är ens tankar?

- …

- Men vi kan fråga Tina i morgon, hon är jättesmart!

- Okej..?

- Ja, asså hon pluggar jättemycket matte och sånt, hon vet typ allt.

- Jaa.. för det gör inte du.

- Eheh, nej precis. Jag är ju inte så.. öh.

- Du gör ju mer så att barn kan göra saker på internet!

Nuförtiden springer jag på kontoret.

Lite som när man är påväg hem sent på natten nästan ensam längs tysta tomma gator och det enda som finns är målet: porten – hissen – nycklarna – sängen. Transportsträckan till det känns helt onödig, som en parentes som man bara måste ta sig genom. Alltså springer man. Hatar att springa i vanliga fall, tänker att folk som springer ser så fåniga ut. Särskilt jag som har ärvt min mammas extremt märkliga sätt att springa på, liksom flaxigt och ganska okontrollerat.

Men just nu känns målet nästan alltid viktigt. Det jag gör känns angeläget och jag vill komma fram dit fort. Inget mer släpa sig fram längs korridorer alltså. Låter kanske sjukt men jag mår rätt bra av det. Pratade med en vän om detta i helgen; kanske är den där balansen i livet bara en myt. Kanske borde man låta det gå i cykler i stället? Stress är inte farligt så länge man återhämtar sig mellan varven.

Kommer kanske springa lite i morgon också, fast jag har träningsvärk, men jag är i alla fall på väg någonstans.

Äntligen liksom.