Sannalicious

via Lassie

Andra LIA-videon. Nej, jag har inte gråtit nyss, är bara förkyld.

Jag kommer ihåg ett tillfälle på Hyper då föreläsaren frågade hela klassen om det fanns någon som inte ville jobba med reklam efter utbildningen och jag var den enda som räckte upp handen.

Då visste jag inte att det fanns någonting som kallades för Service Design. Jag visste bara att jag älskade internet och ville göra det till ett bättre ställe som kunde hjälpa ännu fler i vardagen.

Allt kan väldigt lätt beskrivas som en slump. Att Lisa Lindström kom till skolan för att berätta om hur de jobbar med deltagande och medbestämmande på sitt företag och att hon tyckte att vi projektledare fick lära oss alldeles för lite om budgetar och tidsplaner, och att jag föll som en fura.

Nu tror jag, ett drygt år senare, att jag hittat någonting i mitt liv som för första gången känns 100% rätt. Jag är så glad att jag idag kunde komma tillbaka till skolan och säga; här är jag nu, det här gör jag om dagarna, hit är jag påväg och det känns så himla bra.

Har funderat lite då och då under dagen, känt att jag vill skriva om helgen, inte kunnat sortera tankarna tillräckligt, inte fotat ihärdigt nog för att kunna gömma mig bakom bilder.

Dessutom har det mesta redan sagts; av Ingela, Farmor Gun, Heidi och säkert många fler.

Inspirerande föreläsningar, knasiga, roliga, fina samtal och framförallt en massa pepp och kreativitet. Den mest bestående känslan hos mig när allt var över var tudelad; först den där tomheten som alltid infinner sig när man gjort något jobbigt eller svårt och man utan att ha tänkt på det varit på helspänn i två dagar, och sedan den härliga, upplyftande insikten: YES, we did it!

Utan att betala en krona (förutom respengar) kunde 100-någonting nördtjejer ta del av minst 20 föreläsningar, sessions, och ett charity hack, få lunch, champagnefontän, efterfest och goodiebags.

Jag har nog fortfarande inte fattat, och jag kan knappt vänta på fortsättningen.

Snart snart är det dags: Geek Girl Meetup Stockholm i helgen! Programmet blev klart igår och förutom en MASSA grymma talks kommer det i år även genomföras ett Charity Hack tillsammans med Action Aid.

Alltså: hur kul?!

Det finns så mycket man kan vara ledsen över.

Att det är Kristi Himmelfärd snart och långledigt och att Gotlandsbåten är full så jag är strandsatt i Stockholm, att jag har en gammal dålig telefon, att jag inte har några pengar, aldrig några pengar, att det är den kallaste våren någonsin. T.ex.

Men det struntar jag i.

För det skall bli så skönt att vara ledig. Bara vara. Solen tittade fram idag. Jag har skaffat Things till min dator och får göra en massa kul på jöbbet. Jag är vårkär och idag när solen lyste på mitt och kollegornas huvuden när vi lunchade på parkeringen blev jag helt pirrig i magen och glad i hela själen. Om tre veckor är det min sista dag på Doberman som praktikant. Det har gått så jäkla fort.

Små, fina saker i Gustavsberg.

Har precis upplevt den konstigaste/jobbigaste/bästa veckan i mitt liv. Det som skulle bli en helt vanlig långhelg/konferens i Madrid urartade pga ett isländskt vulkanutbrott i en 48-timmars-roadtrip från sydligaste Europa till norra Skandinavien, i en buss utan toalett tillsammans med 50 europeiska nördar.

Vi börjar från början:

Jag och Henrik åkte på onsdagen till Madrid med Iberia Airlines. Biljetterna betalade arrangörerna av Campus Party Europe, som hade bjudit in folk med teknik-eller webb-anknytning från hela Europa för att delta i en tre-dagars mässa. Allt kändes extremt bra, och jag hade för en gångs skull lyckats minimera min packning till bara en ryggsäck, trots att vi skulle vara borta i fyra dagar. Resan med flyget tog typ 4 timmar och allt flöt på bra.

Vi blev skjutsade direkt till Caja Magica (typ 20 min utanför Madrid) där konferensen hölls, för att få checka in.

Eftersom vi inte skulle tälta utan bo på ett hotell inne i Madrid (och klockan var sent) tog vi taxi in till stan för världens godaste tapas!

Dag 1 på konferensen: Kollade in en massa konstiga/roliga/galna kretationer samt lyssnade på ett gäng talks, bl.a. Paul Bennett från IDEO som pratade Design Thinking och visade ett gäng case.

När vi inte var på mäss-området passade vi på att besöka Media-Lab Prado (typ Interactive Institute fast i Madrid): kollade på bl.a. MakerBots och fick en guidad rundtur.

Tiden gick fort, allt kändes lite för bra för att vara sant! Jag har tidigare varit ganska skeptisk till Spanien, men Madrid visade sig erbjuda såväl fantastisk arkitektur och kultur, underbar mat och äventyr. Enda orosmolnet (LOL) var den där vulkanen på Island.. Vi hoppades in i det sista på att allt skulle lösa sig innan söndag morgon då flyget gick tillbaka till Stockholm.

Men så blev det söndag och vår flight var inställd. Efter en dags väntan på Caja Magica erbjöds deltagarna från norra Europa att ta en buss som arrangörerna fixat, till Hamburg och ev även Köpenhamn. Eftersom det var högst oklart när flygtrafiken skulle komma igång kändes det inte som vi hade så mycket till val än att åka med, även om vi efter en titt på kartan kunde konstatera att vi befann oss närmare Marocco  än Sverige.

Vi blev informerade om att vi till vårt förfogande hade två spansktalande chaufförer, en tolk som skulle avvika i Hamburg, ingen toalett på bussen men att vi enligt spansk lag skulle stanna var 4:e timme i 40 min. Kl 19:00 på söndag em bar det av.

Resan skulle rulla på non stop dygnet runt, chaufförerna bytte av varandra var 9:e timme. Med oss hade vi två svenskar till samt 50 danska, finländska, holländska, belgiska samt nederländska nördar, allt som allt 53 personer.

Vad som komma skulle kan ha varit bland de två mest utmanande dygnen i mitt liv. Efter drygt 30 timmar i samma stol, utan internet, sammanhängande sömn eller annan intagen föda än torra mackor och frukt inhandlade på bensinstationer runt om i Europa var jag och min kropp ganska nära att bryta ihop.

Det värsta under de senaste dagarna har nog varit ovissheten och osäkerheten. Först hur, om och när vi skulle lyckas ta oss hem över huvud taget, och sedan när man skulle lyckas sova, hitta något att äta, få tvätta sig eller hur vi skulle lyckas få chaufförerna att förstå hur de skulle navigera genom alla Europeiska städer för att vi inte skulle hamna vilse.

Men så på söndag morgon släpptes vi av i  ett frostigt Köpenhamn, kunde ta tåget direkt till Malmö och lyckades som genom ett mirakel komma med ett tåg några timmar senare till Stockholm!

Efter 48 timmar på resande fot då vi avverkat 2 000 km och 7 länder,  är det nu obeskrivligt skönt att ligga i Sverige, i Hagaparken, och i min egen säng. Herregud. Och allt för lite aska.

Det finns på internet, alltså har det hänt:

Gotlandspåsk som alla andra år. Våren kom som på beställning. Jag kämpar mot solstinget för att lyckas få åtminstonde en liten fräken innan.. innan.. (det finns ju sol i Stockholm också) kontoret.

En natt när jag låg i sängen och hela huset sov glömde jag bort hur gammal jag var. Kände mig viktlös, kunde lika gärna fyllt 30 som precis 15. För inuti är jag samma person. Och det gör mig så förtvivlat stressad. “Varför?” undrar mamma när jag försöker prata med henne om saken “Du har boende, snart jobb, det går ju bra!”

Men det har liksom inte med det att göra, utan snarare fantasin jag hade när jag var liten om hur mitt liv skulle kännas när jag var 23. Den är inte uppfylld än. Frågan är om den någonsin kommer bli det. Den där totala tryggheten i sig själv. Det här är jag, så här funkar jag, det här vill jag osv.

Har fortfarande ingen aning liksom. Kommer aldrig bli vuxen.

Sånt som gör mig glad på internet just nu:

‘Nuff said.