Sannalicious

Alltså det är så varmt just nu. Klockan är sex och jag ligger och svettas i sängen och lyssnar på white hinterland. Kliar lite myggbett. Det är nästan bara i havet jag känner mig mänsklig, huvudet vill inte fungera annars, kroppen orkar inte röra sig för det blir så svettigt. Så glad att jag kan leva lyxlivet och bara ligga still vid strandkanten och låta vinden svalka. Måste vara döden att behöva jobba i hettan.

Älskar iofs hettan. Tropiska nätter osv. Så coolt!

Gotlandspåsk som alla andra år. Våren kom som på beställning. Jag kämpar mot solstinget för att lyckas få åtminstonde en liten fräken innan.. innan.. (det finns ju sol i Stockholm också) kontoret.

En natt när jag låg i sängen och hela huset sov glömde jag bort hur gammal jag var. Kände mig viktlös, kunde lika gärna fyllt 30 som precis 15. För inuti är jag samma person. Och det gör mig så förtvivlat stressad. “Varför?” undrar mamma när jag försöker prata med henne om saken “Du har boende, snart jobb, det går ju bra!”

Men det har liksom inte med det att göra, utan snarare fantasin jag hade när jag var liten om hur mitt liv skulle kännas när jag var 23. Den är inte uppfylld än. Frågan är om den någonsin kommer bli det. Den där totala tryggheten i sig själv. Det här är jag, så här funkar jag, det här vill jag osv.

Har fortfarande ingen aning liksom. Kommer aldrig bli vuxen.

Slutar tidigt på jobbet, utan dåligt samvete. Ringer mamma på vägen hem, hon mår bra och vi pratar hela vägen från Mariatorget till Slussen till Rådmansgatan och vidare till bussen. Jag är så inne i vårt samtal att jag helt glömmer bort att handla frukost och ketchup på ICA. Vi lägger på runt Linvävartorpet och jag lämnas kvar med en känsla av att livet fortfarande är fantastiskt (trots att solen nu gått ner) och att allt kommer bli bra. Hoppar av bussen och promenerar genom parken. Lyxar till det lite med en Lucky Strike och Empire of the Sun. Kommer på en massa smarta saker, känner mig… lätt om hjärtat. Jag vet, det låter klyschigt, men när den känslan är på riktigt finns inget skönare i hela världen.

Kommer hem till två sambos och en hög med post. Tänker att jag inte minns när jag öppnade ett kuvert senast och sätter mig nästan högtidligt med högen framför mig på köksbordet. “Känns precis som när man kommer till jobbet”, konstaterar jag, “fast väldigt fysiskt, inte en massa ord på en skärm i en lista med blå, uppfordrande prickar framför”.

Det jobbiga i att få telefonräkningar för nästan 800 kr vägs upp tusen gånger om av ett vykort från Hampi, Kemataka, Indien och ett halsband och ett handskrivet brev med rosa tuschpenna från Amsterdam.

“Livet alltså”. Tänker jag.

Det är allt bra fint ändå. Snart är våren här på riktigt, så fort cykelnyckeln dyker upp kommer jag vara king of the roads igen och om tre månader tar jag någon sorts examen och oavsett vad som händer sen, anställning eller resor eller folkhögskola, så tar det inte slut.

Livet alltså.

Pratade med min lillasyster i kväll (fem år)

- Sanna, när jag gör såhär *viftar med handen*, då är det för att mitt huvud bestämmer det!

- Jaa, faktiskt!

- Men.. vad är det som huvudet inte bestämmer?

- Hmm, tja, några saker tror jag. Typ som att hjärtat ska pumpa runt allt blod i kroppen t.ex.

- Men vad är det som bestämmer det?

- Ehhh *lite nervös*… Jag vet faktiskt inte. Kanske kroppen liksom? Eller en annan del av huvudet som inte är ens tankar?

- …

- Men vi kan fråga Tina i morgon, hon är jättesmart!

- Okej..?

- Ja, asså hon pluggar jättemycket matte och sånt, hon vet typ allt.

- Jaa.. för det gör inte du.

- Eheh, nej precis. Jag är ju inte så.. öh.

- Du gör ju mer så att barn kan göra saker på internet!

Nuförtiden springer jag på kontoret.

Lite som när man är påväg hem sent på natten nästan ensam längs tysta tomma gator och det enda som finns är målet: porten – hissen – nycklarna – sängen. Transportsträckan till det känns helt onödig, som en parentes som man bara måste ta sig genom. Alltså springer man. Hatar att springa i vanliga fall, tänker att folk som springer ser så fåniga ut. Särskilt jag som har ärvt min mammas extremt märkliga sätt att springa på, liksom flaxigt och ganska okontrollerat.

Men just nu känns målet nästan alltid viktigt. Det jag gör känns angeläget och jag vill komma fram dit fort. Inget mer släpa sig fram längs korridorer alltså. Låter kanske sjukt men jag mår rätt bra av det. Pratade med en vän om detta i helgen; kanske är den där balansen i livet bara en myt. Kanske borde man låta det gå i cykler i stället? Stress är inte farligt så länge man återhämtar sig mellan varven.

Kommer kanske springa lite i morgon också, fast jag har träningsvärk, men jag är i alla fall på väg någonstans.

Äntligen liksom.

Livet just nu. Jag vill ha semester!

Hela helgen har varit ett enda galet flytt-inferno. På torsdagskvällen packade jag och Tina ihop vårt kök, och försökte sova trots att hela lägenheten såg helt uppochnervänd ut. Tina ställde alla sina kartonger på rad i sitt rum för att kunna slappna av, det var rätt talande för hur kaotiskt allt kändes just då.

Klockan sju på fredag morgon kom pappa, jag hjälpte till att fylla första lasset innan jag var tvungen att gå till jobbet. När jag kom hem tolv timmar senare var det fortfarande full aktivitet, pappa spacklade och målade om alla väggar, de andra städade. Jag köpte falafel och folköl åt oss som vi åt i byggdammet och sent sent åkte vi tillslut till nygamla hemmet för att försöka packa upp så pass att åtminstonde sängarna var frigjorda.

Lördagen ägnades åt att hämta alla möbler som stått magasinerade under renoveringen. Det mesta supergamla möbler som min farmor inrett huset med när hon bodde där. Kånkade och bar ända fram till sena kvällen, tills pappa var tvungen att åka tillbaka till söder för att måla ännu mer. Åt pizza ur kartongen och försökte se ett slut på allt.

Söndagen var städ-dagen; alla skåp skulle torkas ur, fönster tvättas, avlopp rensas, frys frostas av och lister skrubbas. Jag låg mest på alla fyra och tvättade element samt skurade konstiga vinklar och vrår med tandborste, skrapade bort färgstänk med rakblad och ville typ dö lite. I sex timmar höll vi på, fyra personer, på samma 50 kvadrat. Kom hem till en fantastisk middag (SÅ LYXIGT att inte behöva äta skräp från McDonalds/Folkets kebab/Pizzerian i sundbyberg för första gången på tre dagar) och vin och irish coffee och mörk choklad. Borrade upp ett gäng hyllor och däckade vid tolv.

Arbetsdagen idag var mest dimmig, beyond all trötthet liksom.

Men nu är det typ klart. Det känns overkligt. Familjen har åkt hem till Gotland. Tina och jag har 156 kvm och ett kök som typ ekar, helt för oss själva. Det faktum att alla rum är ungefär 3 meter och 20 cm höga i tak samt inredda med antikviteter och konstiga kinesiska lampor gör liksom hela situationen ännu mer bisarr.

Jag måste nu vänja mig av vid att kunna hasa till kontoret på sju minuter och i stället promenera till bussen genom parken varje morgon, men det känns liksom ganska värt. Vaknar till fågelkvitter och tvättar kläderna i ett gammalt orangeri.

Nu vill jag bara att hela världen ska komma hit och hänga i vårt vardagsrum, så att det inte ekar längre.

Hej det är nytt år. Såg att Jogge sammanfattat årets första, och förmodligen kallaste, månad så fint här, att jag ju måste göra detsamma.

Såhär har jag suttit på dagarna.

Och såhär på helger och nätter.

Däremellan har det hunnits med Taco Fiesta de luxe

Lite klubb

Och konsert

Och andra festligheter

Praktiken är roligare än någonsin, jag har äntligen jobb så det räcker och blir över, får prova på en massa nytt (allt från att skriva offerter till att ha kundmöten, workshops, gå på teater, seminarier, brainstorms, användartester och typ tusen saker till). Förutom måndagsfrukostmötena är ta mig tusan alla dagar nästan helt olika.

Och snart snart blir det stor-flytt och en liten resa till Hildas och tulpanernas stad. Januari alltså, jisses.

Igår avskaffade jag mitt Facebook-konto. Känns så himla skönt.

Som ett långt förhållande som i början kändes nytt och spännande men med tiden blivit allt mer destruktivt. Vi var inte bra för varandra helt enkelt. Jag med mitt kontroll- och bekräftelsebehov och Fejjan som bara gav och gav och gav. Fanns alltid där för mig liksom, när jag egentligen behövde jobba, när jag var full, när jag var sällskapssjuk.

Nu är det över och jag är full av förväntan.

Idag låste jag oavsiktligt in mig själv i serverrummet på jobbet. Skulle hämta öl och så gick dörren i baklås. SÅKLART. Och såklart är det också kylskåpskallt i serverrummet, inga fönster, ingen telefon och jag var helt utan nycklar. (Det löste sig tillslut.)

Var också på Stadsteatern och såg Bröderna Lejonhjärta. Alltså någon gång i det här livet ska jag bli scenograf/kostymör. Detta var ju helt fantastiskt!!! Typ Tim Burton möter cirkus möter saga och soldater i wrestling-masker. Älskar såklart själva berättelsen också, men blev påmind om hur läskigt jag tyckte det var när jag var liten, hela grejen att vara fångad i ett främmande land (Törnrosdalen) där fascism och terror råder och vem som helst kan hugga en i ryggen. När min mamma skulle berätta för mig om Turkiet för första gången berättade hon att det var ett sånt land som hade dödsstraff mot dem som inte tyckte likadant som regeringen, och jag tänkte att det var nog som att riddar Kato var deras kung.

(Obs detta var såklart hemskt onyanserat av både mig och mamma men det satte ändå liksom spår.)

Hursomhelst, kultur är fan häftigt och jag vill verkligen börja konsumera mer fysisk sådan: dans, opera, teater, utställningar, ALLT. Är så trött på digitalt just nu (blir typ alltid så minst två gånger om året för mig), det berör mig inte ett skit (oftast) utan allt känns liksom plastigt och opersonligt. Jag gillar att prata med människor och rita med händerna.

Sist jag pratade om min blogg sa en vän ” alltså Sanna är typ tusen gånger roligare i verkligheten” och jag vet inte om jag ska ta det som en diss eller en komplimang.

Första veckan på årets praktik har varit soft, jag har mest ensamfokat på arbetsprover och efter-jullov. Längtar efter att alla ska komma tillbaka till kontoret efter semestern. Det är väldigt tyst och vilsamt nu. Eftersom jag alltid måste ha fullt ös medvetslös och något att se fram emot köpte jag biljetter till en europaresa på allahjärtansdag för några dagar sedan. Livet blir lite lättare då, när nästa höjdpunkt inte ligger sex månader fram i tiden, utan är inom räckhåll. Annars lever jag som vanligt alldeles för långt fram, funderar på vilka kläder som kommer funka i Gotlandssolen och hur kul allt kommer att vara då.

Och som alltid i januari är jag utsvulten på tips om ALLT. Helst maträtter, musik eller saker att göra.