Sannalicious

Pratade med min lillasyster i kväll (fem år)

- Sanna, när jag gör såhär *viftar med handen*, då är det för att mitt huvud bestämmer det!

- Jaa, faktiskt!

- Men.. vad är det som huvudet inte bestämmer?

- Hmm, tja, några saker tror jag. Typ som att hjärtat ska pumpa runt allt blod i kroppen t.ex.

- Men vad är det som bestämmer det?

- Ehhh *lite nervös*… Jag vet faktiskt inte. Kanske kroppen liksom? Eller en annan del av huvudet som inte är ens tankar?

- …

- Men vi kan fråga Tina i morgon, hon är jättesmart!

- Okej..?

- Ja, asså hon pluggar jättemycket matte och sånt, hon vet typ allt.

- Jaa.. för det gör inte du.

- Eheh, nej precis. Jag är ju inte så.. öh.

- Du gör ju mer så att barn kan göra saker på internet!

Nuförtiden springer jag på kontoret.

Lite som när man är påväg hem sent på natten nästan ensam längs tysta tomma gator och det enda som finns är målet: porten – hissen – nycklarna – sängen. Transportsträckan till det känns helt onödig, som en parentes som man bara måste ta sig genom. Alltså springer man. Hatar att springa i vanliga fall, tänker att folk som springer ser så fåniga ut. Särskilt jag som har ärvt min mammas extremt märkliga sätt att springa på, liksom flaxigt och ganska okontrollerat.

Men just nu känns målet nästan alltid viktigt. Det jag gör känns angeläget och jag vill komma fram dit fort. Inget mer släpa sig fram längs korridorer alltså. Låter kanske sjukt men jag mår rätt bra av det. Pratade med en vän om detta i helgen; kanske är den där balansen i livet bara en myt. Kanske borde man låta det gå i cykler i stället? Stress är inte farligt så länge man återhämtar sig mellan varven.

Kommer kanske springa lite i morgon också, fast jag har träningsvärk, men jag är i alla fall på väg någonstans.

Äntligen liksom.

Livet just nu. Jag vill ha semester!

Hela helgen har varit ett enda galet flytt-inferno. På torsdagskvällen packade jag och Tina ihop vårt kök, och försökte sova trots att hela lägenheten såg helt uppochnervänd ut. Tina ställde alla sina kartonger på rad i sitt rum för att kunna slappna av, det var rätt talande för hur kaotiskt allt kändes just då.

Klockan sju på fredag morgon kom pappa, jag hjälpte till att fylla första lasset innan jag var tvungen att gå till jobbet. När jag kom hem tolv timmar senare var det fortfarande full aktivitet, pappa spacklade och målade om alla väggar, de andra städade. Jag köpte falafel och folköl åt oss som vi åt i byggdammet och sent sent åkte vi tillslut till nygamla hemmet för att försöka packa upp så pass att åtminstonde sängarna var frigjorda.

Lördagen ägnades åt att hämta alla möbler som stått magasinerade under renoveringen. Det mesta supergamla möbler som min farmor inrett huset med när hon bodde där. Kånkade och bar ända fram till sena kvällen, tills pappa var tvungen att åka tillbaka till söder för att måla ännu mer. Åt pizza ur kartongen och försökte se ett slut på allt.

Söndagen var städ-dagen; alla skåp skulle torkas ur, fönster tvättas, avlopp rensas, frys frostas av och lister skrubbas. Jag låg mest på alla fyra och tvättade element samt skurade konstiga vinklar och vrår med tandborste, skrapade bort färgstänk med rakblad och ville typ dö lite. I sex timmar höll vi på, fyra personer, på samma 50 kvadrat. Kom hem till en fantastisk middag (SÅ LYXIGT att inte behöva äta skräp från McDonalds/Folkets kebab/Pizzerian i sundbyberg för första gången på tre dagar) och vin och irish coffee och mörk choklad. Borrade upp ett gäng hyllor och däckade vid tolv.

Arbetsdagen idag var mest dimmig, beyond all trötthet liksom.

Men nu är det typ klart. Det känns overkligt. Familjen har åkt hem till Gotland. Tina och jag har 156 kvm och ett kök som typ ekar, helt för oss själva. Det faktum att alla rum är ungefär 3 meter och 20 cm höga i tak samt inredda med antikviteter och konstiga kinesiska lampor gör liksom hela situationen ännu mer bisarr.

Jag måste nu vänja mig av vid att kunna hasa till kontoret på sju minuter och i stället promenera till bussen genom parken varje morgon, men det känns liksom ganska värt. Vaknar till fågelkvitter och tvättar kläderna i ett gammalt orangeri.

Nu vill jag bara att hela världen ska komma hit och hänga i vårt vardagsrum, så att det inte ekar längre.

Hej det är nytt år. Såg att Jogge sammanfattat årets första, och förmodligen kallaste, månad så fint här, att jag ju måste göra detsamma.

Såhär har jag suttit på dagarna.

Och såhär på helger och nätter.

Däremellan har det hunnits med Taco Fiesta de luxe

Lite klubb

Och konsert

Och andra festligheter

Praktiken är roligare än någonsin, jag har äntligen jobb så det räcker och blir över, får prova på en massa nytt (allt från att skriva offerter till att ha kundmöten, workshops, gå på teater, seminarier, brainstorms, användartester och typ tusen saker till). Förutom måndagsfrukostmötena är ta mig tusan alla dagar nästan helt olika.

Och snart snart blir det stor-flytt och en liten resa till Hildas och tulpanernas stad. Januari alltså, jisses.

Igår avskaffade jag mitt Facebook-konto. Känns så himla skönt.

Som ett långt förhållande som i början kändes nytt och spännande men med tiden blivit allt mer destruktivt. Vi var inte bra för varandra helt enkelt. Jag med mitt kontroll- och bekräftelsebehov och Fejjan som bara gav och gav och gav. Fanns alltid där för mig liksom, när jag egentligen behövde jobba, när jag var full, när jag var sällskapssjuk.

Nu är det över och jag är full av förväntan.

Idag låste jag oavsiktligt in mig själv i serverrummet på jobbet. Skulle hämta öl och så gick dörren i baklås. SÅKLART. Och såklart är det också kylskåpskallt i serverrummet, inga fönster, ingen telefon och jag var helt utan nycklar. (Det löste sig tillslut.)

Var också på Stadsteatern och såg Bröderna Lejonhjärta. Alltså någon gång i det här livet ska jag bli scenograf/kostymör. Detta var ju helt fantastiskt!!! Typ Tim Burton möter cirkus möter saga och soldater i wrestling-masker. Älskar såklart själva berättelsen också, men blev påmind om hur läskigt jag tyckte det var när jag var liten, hela grejen att vara fångad i ett främmande land (Törnrosdalen) där fascism och terror råder och vem som helst kan hugga en i ryggen. När min mamma skulle berätta för mig om Turkiet för första gången berättade hon att det var ett sånt land som hade dödsstraff mot dem som inte tyckte likadant som regeringen, och jag tänkte att det var nog som att riddar Kato var deras kung.

(Obs detta var såklart hemskt onyanserat av både mig och mamma men det satte ändå liksom spår.)

Hursomhelst, kultur är fan häftigt och jag vill verkligen börja konsumera mer fysisk sådan: dans, opera, teater, utställningar, ALLT. Är så trött på digitalt just nu (blir typ alltid så minst två gånger om året för mig), det berör mig inte ett skit (oftast) utan allt känns liksom plastigt och opersonligt. Jag gillar att prata med människor och rita med händerna.

Sist jag pratade om min blogg sa en vän ” alltså Sanna är typ tusen gånger roligare i verkligheten” och jag vet inte om jag ska ta det som en diss eller en komplimang.

Första veckan på årets praktik har varit soft, jag har mest ensamfokat på arbetsprover och efter-jullov. Längtar efter att alla ska komma tillbaka till kontoret efter semestern. Det är väldigt tyst och vilsamt nu. Eftersom jag alltid måste ha fullt ös medvetslös och något att se fram emot köpte jag biljetter till en europaresa på allahjärtansdag för några dagar sedan. Livet blir lite lättare då, när nästa höjdpunkt inte ligger sex månader fram i tiden, utan är inom räckhåll. Annars lever jag som vanligt alldeles för långt fram, funderar på vilka kläder som kommer funka i Gotlandssolen och hur kul allt kommer att vara då.

Och som alltid i januari är jag utsvulten på tips om ALLT. Helst maträtter, musik eller saker att göra.

Alltså mamma och pappa, förlåt, men jag saknar er.

Jag pendlar mellan att förlora allt hopp till mänskligheten och att tycka att livet är rätt soft ändå.

Har varit rastlös på Gotland, trivts på Gotland, fått nog av Gotland samt åkt tillbaka till Stockholm och mött av dess allra bästa och sämsta sidor. Har börjat sticka, rita och skriva igen samt har lite familje-abstinens. Har fuckat min dygnsrytm totalt och ser fram emot nyårsafton och att börja jobba.

Efter min internet-detox på landet känns bloggade och allt sånt rätt trögt. Jag lär vara mig själv inom en vecka.

Puss

I helgen tappade jag bort hela min necessär och således även allt mitt smink. Jag använder inte så mycket, men det jag använder MÅSTE jag verkligen ha. Annars kris. Jag önskar att jag vore en sån där naturlig skönhet som glider runt helt oförställd och underbart naturligt, men alltså. Jag står inte ut.

En ganska stor del av lördagens vakna tid ägnades således åt att förutom att gå på Beckmans julmarknad, fika och städa, köpa skönhetsprodukter för nästan 500 spänn. Minns inte när det hände senast. Som tur var hade jag med mig en fin vän vilket visade sig bli väldigt intressant. Nu i vuxen ålder pratar i alla fall inte jag så ofta med andra om smink. Jag kör min grej liksom och that’s that. Det finns ju nästan alltid roligare/viktigare saker att diskutera. Men nu när jag stod där i valet och kvalet mellan olika sorters mascara/puder/concealer osv passade jag på att utbyta lite tips med min (för övrigt sjukt snygga) vän.

Och vilka tips sedan! Visste ni t.ex. att man kan använda blyertspennor som ögonbrynspenna? Ungefär 4 – 6B är ultimat, förutsatt att du gillar den lite sotiga, skarpa looken eller är mörkhårig. Eller att majzena är den perfekta basen för foundation? Eller att det är sjukt svårt att göra sin egen saltvattenspray?

Smink måste inte alltid införskaffas på Kicks. Ser man sitt ansikte lite mer som en målarduk eller ett bröd kan man nå häpnadsväckande resultat.

Till historien hör förresten att jag snart kommer få tillbaka både necessären och en tröja som jag inte ens visste att jag haft med mig till festen, än mindre tappat bort. Jag misstänker att praktiken sakta men säkert håller på att gräva ett svart hål i mitt huvud.