Då visste jag inte att det fanns någonting som kallades för Service Design. Jag visste bara att jag älskade internet och ville göra det till ett bättre ställe som kunde hjälpa ännu fler i vardagen.

Allt kan väldigt lätt beskrivas som en slump. Att Lisa Lindström kom till skolan för att berätta om hur de jobbar med deltagande och medbestämmande på sitt företag och att hon tyckte att vi projektledare fick lära oss alldeles för lite om budgetar och tidsplaner, och att jag föll som en fura.

Nu tror jag, ett drygt år senare, att jag hittat någonting i mitt liv som för första gången känns 100% rätt. Jag är så glad att jag idag kunde komma tillbaka till skolan och säga; här är jag nu, det här gör jag om dagarna, hit är jag påväg och det känns så himla bra.

Kommer hem till två sambos och en hög med post. Tänker att jag inte minns när jag öppnade ett kuvert senast och sätter mig nästan högtidligt med högen framför mig på köksbordet. “Känns precis som när man kommer till jobbet”, konstaterar jag, “fast väldigt fysiskt, inte en massa ord på en skärm i en lista med blå, uppfordrande prickar framför”.

Det jobbiga i att få telefonräkningar för nästan 800 kr vägs upp tusen gånger om av ett vykort från Hampi, Kemataka, Indien och ett halsband och ett handskrivet brev med rosa tuschpenna från Amsterdam.

“Livet alltså”. Tänker jag.

Det är allt bra fint ändå. Snart är våren här på riktigt, så fort cykelnyckeln dyker upp kommer jag vara king of the roads igen och om tre månader tar jag någon sorts examen och oavsett vad som händer sen, anställning eller resor eller folkhögskola, så tar det inte slut.

Livet alltså.

Tänk en hängmatta att ligga i och titta upp i ett grönt lövverk och läsa en bok. Och verkligen bara ha det att göra, en hel dag. Få solfläckar på insidan av ögonlocken.

Att cykla på en grusväg som är hur lång som helst. Inga bilar eller avgaser, bara damm och sol och gröna vägkanter.

Att ta en kvällspromenad över en daggvåt äng, lyssna på syrsor och lamm som bräker i skymningen.

Att jobba skiten ur sig på ett Crêperie i Hablingbo sex dagar i veckan.

Det blir min sommar!

Åkte förbi ICA på hemvägen och fick en massa bananlådor. 8 stycken har vi hunnit fylla och det är inte ens en bråkdel av alla saker jag har. Stön! En låda cd-skivor, en med kökssaker, koppar och sånt, typ 4 lådor med böcker, tavlor och pärlor. Sen har vi alla kläder, och småsaker jag bara inte kan slänga av sentimentala skäl, som min bruna apa som blåser nagellacket torrt, eller min rosa barbapapa. Urk, jag hatar att flytta ut, älskar att flytta in.

lånad bild från hitta.se

Har faktiskt varit lite duktig också. Nya lakan i sängen, rent hår, dammfritt golv. Luktar rent här alltså.

Det är midvinter ute, känns det som. Tjockaste snötäcket. Var ute och fotade fina vinterbilder både i morse och nu, en promenad i mörkret. Det var så mysigt, trots att mina ben frös till is och fötterna domnade bort i gummistövlarna. Bilderna blev bra, tror jag. Coolt med ljuset och snön. Allt blir så mjukt! Skall lägga upp bilderna i morgon när jag kommer till skolan och min sladd.

Vintern alltså. Det är som snötcket dämpar allt, ljud och ljus och sinnesstämning. Jag känner mig alldeles lugn och tillfreds med livet. Ãlskar Robin, älskar vårt hus, älskar vintern, älskar mig själv och att jag är så grym på en hel del saker. Det var längesedan jag kände så, är så himla tacksam.

Ett par varma skor och någonstans att bo i januari hade varit kronan på verket. Grädden på moset. Ja, du fattar.

Hola, I’m back in school.

The weekend passed oh-so-fast, as usual. Had a little break-down yesterday, but I’m fine now. Things just seem so much easier when you break things down into little pieces and pin-point what you need to do and focus on that. Life aint so hard after all, in fact, it’s quite amazing!

My dreams right now is an apartment, a stable health (both physical and mental) and lots of energy for activities and fun.

But first I have to finish this Arduino project with my compadres! Didn’t get that much done today, mostly making some structure by drawing sketches, writing “to-do” and “to-buy”-lists and playing football with the DM09 class. I wish I could say we kicked their ass, but we didn’t. It was great fun anyway, nice to get some fresh air and doing something physical for a change.

A four year old girl in the US came into her family’s living room. The TV is on, someone is watching a movie. The girl stands in front of the TV for a while, looking at it. After a short while, she gets frustrated and irritated.

“Where is the mouse?!” she cries out.

She found the movie boring since she couldn’t interact with it. She realised that whatever she would do the movie would continue telling it’s story. It was static, impossible to change for her as a passive viewer. That was not enough to catch the childs interest and attention. She wanted more, she wanted a mouse.

The next generation will never settle for less than interactivity.