Det som jag trodde skulle utvecklas till någonting ganska roligt där man kunde sucka och skratta lite i samförstånd över det helt fantastiskt roliga uttalandet ballade i stället ur totalt och handlade till slut om huruvida alla feminister är orakade, homosexuella och agressiva eller inte.

Liksom har vi verkligen inte kommit längre? Finns det fortfarande på allvar människor som är rädda för feminismen, jämställdhetsdebatten och tjejer som inte rakar sig under armarna? Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag inser att anledningen till att jag inte befunnit mig i en liknande situation sedan högstadiet (där jag får höra saker som “ja feminuster är jävligt fula och så hatar de män kanske för att män inte är intresserade av dem“) INTE är att folk har växt upp utan för att jag helt enkelt inte pratat om de här sakerna på minst ett år.

Jag hade liksom glömt bort allt idiotiskt som finns där ute, utanför min fina lilla bekantskapskrets och mitt jobb där de flesta är hyfsat välutbildade och välbärgade. Vet inte om det har med saken att göra men jag har en känsla av att ju högre man stiger på samhällsstegen desto mer mån om att vara politiskt korrekt blir man. Men det förändrar ju ingenting för om det innerst inne är såhär alla tänker så kommer ju situationen aldrig förändras.

Och med den insikten somnar jag lite sorgsen med datorn på magen och tänker att om jag i alla de där människornas ögon klassas som ful, arg, manshatare bara för att jag tycker att det är skit samma vilket kön jag föddes med och inte har några planer på att någonsin börja använda rakhyvel på min egen kropp så är det extremt synd om dem och mig och hela mänskligheten.

Got the book “Bitterfittan” by Maria Sveland for my 21th birthday from my mum, read it in just a couple of days and ever since a feeling og frustration and annoyment has been lingering over me. I’m starting to see things I haven’t thought about for about two years or something (back then I was a lot more angry than I am today, but I was also more conscious, I think).

For example; how come it’s always the woman who dress up her husband (tie his bowtie etc) and the man who undress her?

I don’t get it! I don’t get it!

my school would have been an island of hope, perfect for me,

if I was a guy.

Read more here..

A person with high status speaks loudly, takes a lot of space, both physical and mental and can sometimes seem arrogant.

A person with low status, takes very little space, speaks with a quiet voice, avoids eye contact etc.

Our lecturer calls one of my classmates up on the stage, and asks her to sit down on a chair. She does that and crosses her legs. He says:

“Look, this is exactly what I’m talking about! This is low status!”

And to demonstrate, he walks out on the stage and sits down on the chair beside hers, with his legs and arms widely spread over both his own and my classmates chair. He looks at her (the rest of the class laughs) and he tell her;

“Now you do what I’m doing!”

Everyone laughs even louder. My classmate looks terrified. After a while, someone cries out:

“But she’s wearing a skirt!”

Our lecturer looks at my classmate.

“Yeah, you’re right.”

And then he moves on to the next topic.

Facing my fears and doing interviews was so much fun I didn’t want to stop. Have been in contact with the Department of Game Design at the University of Gotland, an organisation/project called SuperMarit that is involved in strengthening girls and women who develop games and make girls more interested in gamedevelopment (did you know that in the whole gameindustry 15% of the people working are women? And that number INCLUDES administration, receptionists, secerataries etc!), The company P and more. Fun fun fun!

We also attended a lecture held by Katarina Graffman, an anthropologist who runs the company inculture. They offer studies and trend-analysis of different groups in our society. The lecture was really exciting, she talked a lot about young people and their usage of digital media. She took up some prejudice thoughts about the subject, like for example the idea of young people as experts on the internet on all areas; finding information etc. That isn’t necessarily true. Internet is only a tool, just because you can chat and keep up social contacts with it doesn’t make you an expert in learning through it. It’s like knifes; just because I can chop a cucumber doesn’t mean I can carve wood.

She also mentioned the things you can tell just by observing the environment a person live in, like for example by looking into their refridgerator. I wonder what she’d think about me.. In the refridgerator at Hyper Island my shelf contains two kinds of salad, soy milk, paprica, half a cucumber, an orange, ketchup, keso (cottage cheese) and a box with yesterdays bulgur. Well, I’m a sucker for ketchup and veggies, that’s for sure. What kind of person that makes me, I have no idea. Considering I have a pile of drugs on my desk (coffee, tea and snus), I’m definately not a health freak.