• “Meh, börja snusa igen för faan, varför vill du må dåligt?”
• “Du kan få snus av mig!”
• “Äh, man kommer ju ingen stans för 30 000 SEK”
• “Börja på Body Combat/kampsoprt av något slag”
• “Ta en promenad i Tantolunden” (mammas standardlösning på alla problem)
• Att belöna mig själv efter ett tag med någon fin tröja, en bok eller något
• “Slå mig!”
• “Men du får ju dricka kaffe i alla fall!”
• “Ät godis i stället!”
• “Bara härda ut, det går över.”

Får väl beta av dem (förutom de tre första) ett efter ett. Hör gärna av dig om du har fler tips!

Sen gick helgen och plötsligt, igår, kändes det inte så jäkla mysigt längre. Jag tror jag dör snart, SERIÖST!!! Klart att det inte är någon konst att klara sig utan snus när man har öl och fest-cigaretter. Men NU, i den höstiga, småkyliga, inrutade vardagen är det ju helt olidligt! Och det är bara tisdag. Det känns lite som mitt liv har tappat sin mening. Har ingenting att se fram emot. Allt känns jobbigt. Jag svettas, är fumlig, grinig, vätskefylld och förstoppad.

Har läst i en massa sluta-snusa-forum att man i samband med att man slutar snusa även bör ändra sina kostvanor och börja motionera. De flesta som slutar snusa går nämligen upp 3-5 kg i vikt. Hurra. Jag pallar VERKLIGEN inte att bli hälsosam också, då kommer jag ju klättra på väggarna. Men det är klart att det inte känns särskilt lockande att vara både lönnfet och svinförbannad heller. Dessutom spricker ju hela spara-pengar-tanken om jag börjar köpa smågodis i stället för snus.

Nej men helt allvarligt, jag orkar inte må såhär länge till. Höll på att börja gråta flera gånger i går, gick tom ut och gick i en timme på kvällen för att jag kände mig så fruktansvärt rastlös. Sen kom Robin hem till mig och jag fick verkligen hålla mig i skinnet för att inte slå honom på käften. Och då hade han inte ens gjort någonting! DET ÄR INTE VÄRT DET! Jag ger upp!

I helgen kommer mamma och jag vill verkligen inte vara det här åskmolnet då. Abstinensen måste ha gått över då, okej?

Efter skolan idag var jag och fyllde i papper på min gamla anorexiklinik vid Huddinge sjukhus. Det tog typ en timme att svara på alla frågor, mäta och väga. Men nu är det förhoppningsvis avklarat för sista gången. Äntligen kan jag få svart på vitt att jag är FRISK och välmående. Jag har länge tvivlat på att det är möjligt att återhämta sig till 100% efter en ätstörning, att det är lite som alkoholism. Man kan vara nykter hur länge som helst men så fort man smuttar på whiskeyn igen är det klippt. Kanske är detta annorlunda, jag vet inte. Det var länge sedan jag kände mig såhär stark, både psykiskt och fysiskt. Visst har jag bra och dåliga dagar, precis som vem som helst, men när maten tidigare var det första som fick lida när jag mådde dåligt är det tvärt om nu. Hur kasst jag än mår ser jag banne mig till att äta. För precis som med alkoholism vet jag hur jäkla lätt det är att halka dit igen. Man slarvar en vecka eller två, går ner litegrann och tycker det känns as-skönt. Blir hög på känslan och tänker “men det här fixar jag ju, jag är lite smalare nu, men pigg och glad ändå!”. Fortsätter ett tag till. Tills man en dag sitter där igen och har ångest över smör på mackan och tycker allt på ens kropp bara är fett fett fett och äckel.

Jag tänker inte gå den vägen igen. Inte någonsin.

Efter Mando var det hörlurar på, sonic youth och veckomathandling på coop. Hem på cykeln och laga matlådor. Sitter nu och dricker té och väntar på att Robin skall komma hem från sin Django-nördträff. Livet känns rätt gött, faktiskt.

“If you’re a Gemini, jogging and badminton is your thing this year, if you’re a Virgo, it’s cycling and yoga for you.”

Man ba: JA! Jag är jungfru och cyklar nästan en mil varje dag och skall på yoga i kväll! Hur ofta händer det att astron stämmer egentligen? Detta är ju stört!

Illustration av Gustav Dejert, lånad från Woo.

Japp, här sitter jag och Alicia på Grow och agerar flugor på väggen. Vi skall observera arbetet här på Östermalmsvägen 26A i en veckas tid och försöka dra smarta slusatser om organisation, planering och affärsmässighet. Spännande. Första dagen har förflutit ganska lugnt, jag har väl gjort några iakttagelser men inte kommit till någon mer konkret konklusion än att det verkar vara en ganska trivsam arbetsplats detta.

Längtar till den dagen jag själv har ett Riktigt jobb på ett Riktigt kontor. Verkar så skönt, känslan av att göra ett jobb som syns och gör skillnad. Sen är det ju helt klart ett plus att man får en Riktig lön också, inte bara lån á la CSN.

I kväll skall jag på yoga för första gången i år. Blir spännande! Hoppas bara att det inte är fullt, det verkade inte helt säkert att jag skulle få plats när jag pratade med deras receptionist tidigare i dag. Nåväl, i värsta fall får jag väl ge mig till tåls till på torsdag.

Now it’s been about 4 months since the last time I was drunk. Me and Robin was in Norway and visited a good friend. His dad wanted to buy us something at the bar where we were and I didn’t have the heart to say no. So I drank one beer and felt really dizzy, almost out of control. Couldn’t walk straight and laughed at everything. By that time, in the beginning of August, I hadn’t had a drink since April or something so I guess that had something to do with it, my level of tolerance wasn’t (and still isn’t) very high.

So why is this? How come I don’t get drunk every weekend like almost all people my age do?

Well. I think the main reason is that my associations with alcohol is very bad. The only time in my life when I have consumed a lot of drugs where during my late teens, betweed 17 and 19, and that was terrible. I felt like I didn’t had control over anything, school, love, politics, friends, food. I was confused in every way and didn’t know what I wanted with my life. So I liked to be drunk. Because then I could relax, then I could eat, then I could laugh, talk and be happy.

Now, my life is completely different. I do have control. I know what I want. I can relax without any chemical substances in my body. (Except for snus and coffee and tea, but I will work on that as well). I am happy and I feel comfortable with myself, I like myself. In fact, I enjoy life so much that I don’t wanna waste a single minute being sick or feeling bad. I hate hangovers, the day after being unsober. It doesn’t take much alcohol to spoil a whole day for me. A glass of wine and the next day I’m handicapped, uncapable of doing anything whatsoever. And I hate it. It’s just not worth it.

I don’t even like being drunk. When I drink, my body stops functioning. It’s so frustrating! My mind is clear, I am aware of everything I say and do, I just can’t control it. I hear completely clear how stupid everything I say sounds, I feel numb and my body doesn’t obey me. It’s awful! I feel like I become my worst self, and I don’t see any reason why I should put others around me through that.

Although I’ve noticed that some people feel uncomfortable drinking around sober people. I don’t know why. Maybe they’re afraid. Afraid that someone might judge them, someone who sees and hears what they say and do when they’re drunk. As if they can’t stand up for what they become when drinking. But I don’t judge anyone. I just feel sorry for people who are ashamed of themselves. I feel sorry for those who is tormented by anxiety the day after, who ask themselves what they did, what they said (because they don’t really remember). I feel sorry for those who think that the only time they are really fun and attractive is when they are drinking. I feel sorry for those who are afraid of being sober.

But to all of you people who enjoy drinking; keep on doing it! As long as you feel like you’re as proud of your actions as you are when you’re sober. As long as you realize that you are your best self when you are YOU. As long as you don’t hurt anyone (including yourself) and as long as you stay away from children and animals while taking drugs. Then it’s fine by me.

But I like being sober, I like who I am.

Everything felt wrong; my clothes were wrong, my hair was wrong, my stomach ached and I felt like shit.

Came home and tried to break down the feeling of crappyness into smaller pieces, so that a solution could be found.

Crap-stuff:

• I have stomach-ache every day
• I hate the mornings, the part were I choose what clothes to wear is the worst. I put my alarm-clock at 06:30 every morning although I don’t leave home earlier than 07:45. I try on clothes for about 15-20 minutes, and I never feel satisfied.
• I worry a great deal about what others think about me, and always expect worst-case-scenarios. (”I bet he/she thinks I’m too slow/too happy/too quiet” etc)
• I see every part of my every-day life as a competition, there’s a lot of those, for example the Best Outfit Competition, the Bicykle Fastest To the Sub Competition, the Creating the Coolest Flash/After Effects Movies Competition, Be the Best Classmate Competition and so on. The hard thing about those competitions is that there’s never a winner announced, I always loose.

So; what action needs to be taken?

I start off with the stomach-thing. Maybe it’s something I eat on a daily basis that causes the aches? They usually start sometime after lunch, and continues until I go to bed. I’ll try to figure out what it is by excluding different stuff every week. This week the soy-milk has to go, I’ve heard that it’s kind of hard to digest.

Next; the picking-clothes-thing. I started this morning by setting my alarm at 06:45 instead of 06:30. No time to change clothes, that is! I just went straight out of bed, into the bathroom and then put on the first pair of jeans I found, the first top and hoodie. Felt hard, but the notion of the fact that I actually didn’t had time to change my mind gave me sort of an inner peace. Haven’t regret my choise of outfit, so far.

The other two things; the competing and the worry about other people I’ll start on in smaller portions. Stay tuned for further reports!

Stånkat och stönat med typ tusen nya pallar med varor som skall packas upp, ställas på rätt plats osv. Dessutom allt emballage som skall tas hand om; sorteras (kartong för sig, plast/frigolit/papper för sig osv), skäras sönder (kartongerna) och stoppas i enorma sopkärl som i sin tur skall köras ner i källaren. Lagerjobb är banne mig ingen barnlek.

Men det är ganska skönt också, att slippa vara trevlig och alert gentemot kunderna hela tiden, bara kunna gå omkring i sin egen värld och lyssna på radio.

Är tusenpepp på skolan och jättejätteglad för alla snälla ord, gratulationer och lyckönskningar - Tack!!

Skall nu kolla pÃ¥ ny dator, har en bestämd känsla av att min gamla Acer Travelmate – som knappt klarar att köra Gimp och Inkscape pÃ¥ samma gÃ¥ng – kommer att hÃ¥lla mÃ¥ttet under min 90 veckor pÃ¥ Hyper.. Samtidigt dags att förbereda sig för livet som fattig student!

Robin berättade idag att isbjörnarna håller på att svälta ihjäl på Arktis. Isbjörnar äter nämligen sälar, som i sin tur lever på krill, en sorts fisk som håller på att utrotas pga den ändrade temperaturen i ishavet. Dessutom är isen nästan helt borta nu. Han kom med det blygsamma förslaget att vi kanske skall sluta köpa frukt. Det är nämligen den största miljöboven i våran vardag, eftersom vi cyklar till jobbet, käkar vegetarisk mat osv. Förslaget möttes av bestörtning från min sida;

“VAD?! INGEN FRUKT?!” IfrÃ¥gasatte om ett liv utan frukt verkligen var värt att leva. Fick Ã¥ngest.

Sen kom jag på den perfekta kompromissen. Den har två faser.

Fas 1: Bara köpa frukt från Europa.

Fas 2: Flytta till ett land som producerar så stor del som möjligt av de produkter/livsmedel som jag vill ha.. Kan inte frukten komma till mig får väl jag komma till frukten, helt enkelt. Holland är en stark kandidat; de odlar typ alla sorters frukt och grönsaker. De är väldigt liberala. De är duktiga på design. Det är nära till Spanien (den mesta frukten som inte odlas i Holland odlas i där). Dessutom verkar Amsterdam jäkligt nice. Enda minuset är att stan ligger under vatten-nivån. Känns ju varken jättetryggt eller särskilt hållbart. Vilket dilemma! Hoppas de kommer på en bra lösning på problemet inom de kommande två åren.

Har för övrigt mest lyssnat på den här mannens ljuva stämma i dag:

J Mascis, bästa snubben nu alltså!