Sannalicious

Recruitment days på Hyper fortsätter och jag träffar så mycket fantastiska människor att det är helt insane. Älskar hela upplevelsen så himla mycket – att tolv timmar om dagen få lyxen att omges av så många kompetenta och olika personer, och verkligen gräva i allt det där som annars bara flimrar förbi i periferin. Vad är det som driver mig, vad är jag rädd för, vad är det andra hör när jag försöker uttrycka vad jag vill, tänker och känner? Det är ju i mötet med andra vi upplever oss själva som mest intensivt.

För snart två år sedan genomgick jag en UGL som förändrade väldigt mycket och åskådliggjorde en hel del för mig om just mina och andras drivkrafter och olika set av egenskaper. En övning vi fick göra var att med hjälp av olika påståenden, frågor och färger visualisera olika karaktärsdrag. Något som förvånade mig då var att jag var väldigt röd och svart (målmedveten/resultatdriven och utåtriktad/extrovert) och ganska lite vit och blå (emotionellt stabil och vänlig). Det var ju såklart då och inte nu, och en ögonblicksbild av var jag befann mig just precis den dagen, men det känns fortfarande intressant att gå tillbaka och titta på den där tårtan lite då och då, tänka på att det finns så många olika ingredienser och kombinationer hos folk jag älskar och funkar så himla bra tillsammans med. Att de där tårtbitarna behövs allihopa och att ingen är bättre eller godare än någon annan.

En annan grej som jag kom på idag som har lite med samma sak att göra men samtidigt inte alls är att jag inte har någon favoritfärg. Har inte tänkt på det som något konstigt förut, utan mer en självklarhet. Så himla uppfriskande att få höra någon annan säga “min är röd. jag gillar rött. den färgen gör mig glad!” med sådan emfas och säkerhet. Små saker som skakar om min värld.

Andra LIA-videon. Nej, jag har inte gråtit nyss, är bara förkyld.

Jag kommer ihåg ett tillfälle på Hyper då föreläsaren frågade hela klassen om det fanns någon som inte ville jobba med reklam efter utbildningen och jag var den enda som räckte upp handen.

Då visste jag inte att det fanns någonting som kallades för Service Design. Jag visste bara att jag älskade internet och ville göra det till ett bättre ställe som kunde hjälpa ännu fler i vardagen.

Allt kan väldigt lätt beskrivas som en slump. Att Lisa Lindström kom till skolan för att berätta om hur de jobbar med deltagande och medbestämmande på sitt företag och att hon tyckte att vi projektledare fick lära oss alldeles för lite om budgetar och tidsplaner, och att jag föll som en fura.

Nu tror jag, ett drygt år senare, att jag hittat någonting i mitt liv som för första gången känns 100% rätt. Jag är så glad att jag idag kunde komma tillbaka till skolan och säga; här är jag nu, det här gör jag om dagarna, hit är jag påväg och det känns så himla bra.

Aaa okej för två veckor sedan manifesterade jag min trötthet över allt som har med ettor och nollor att göra och inatt drömde jag att jag kom på den grymmaste iPad-appen ever. Visserligen hade den med korsstygn att göra men ändå. Jag kan uppenbarligen inte hålla fast vid en känsla/plan/ståndpunkt längre än i en månad i sträck, det är liksom officiellt nu.

Omformulerade mina LIA-förväntningar idag, version 2.0. Känns som jag blivit 5 år äldre på 5 månader. Nästan rörd över allt jag var rädd för då.

Just nu är allt bara härligt, jag är så himla glad. Om två dagar kommer jag bo i en annan del av stan, kunna andas frisk luft och förhoppningsvis sova gott om nätterna igen.

Sånt som händer nu:

Jag har snart avverkat tredje LIA-veckan. 27 to go således. Jag har konstaterat att jag förmodligen är mer omtyckt av mina kunder än mina medarbetare. Det är de som får stå ut med att jag bokar fel i resursdokumenten, frågar tusen dumma frågor och inte alls förstår hur man sätter ihop en tidsplan som går att pussla ihop med alla andra projektledares planer. Inför kunden är det ju bara att plocka fram boomboxen och lösmustascherna och charma brallorna av dem liksom. Men som min kloka, förståndiga, obekväma, ifrågasättande, stöttande och underbara handledare brukar säga: “Du är faktiskt inte här för att få kompisar” Ack så sant, men så svårt att komma ihåg.

Jag lär mig fortfarande och har fortfarande kul, det är sjukt mörkt och kallt ute nu och jag gör mitt bästa för att bekämpa vinterdeppen med glögg, julpyssel och bra musik. Och jag har fått en jättestor skärm. Det är så jäkla skönt, känns som jag fått större ögon! Fattar inte hur jag klarade mig utan så länge.

Idag är det första onsdagen på praktiken. Kundmötet som jag våndats för hela natten blev inställt med kort varsel. Plus: fick lite extra tid att öva. Minus: en veckas förskjutning i planeringen + lite dötid. Hur dealar man med det då? En sak som är svår på ett nytt ställe är att ta egna initiativ. Jag vet liksom inte riktigt vad jag kan/får/borde göra utan blir ganska ofta sittandes stirrande ut i luften. Då är det bra att ha en handledare som säger åt en att maila byrån och fråga vem som behöver hjälp. Efter fem minuter fick jag napp! Bingo!

Men jag är inte van vid att behöva sparkas i röven, så är det bara. Jag undrar om det är lättare att komma igång när man praktiserar som utvecklare eller designer? Att få små-uppgifter kastade på sig liksom. Som projektledare är ju hela processen så himla viktig, att man är med från början och har förkunskaperna/kontakterna osv. Svårt att flexa alltså. Men härligt att få delta på det där helhjärtade, passionerade sättet.

I morgon blir det liten reunion med mina fina Stockholms-klasskamrater. Det ser jag fram emot! Ska bli sjukt kul att höra vad alla har fått göra och hur de tycker att allt känns. Känner mig lite rotlös utan alla jag känner så en catch-up behövs.

Är i övrigt ganska överväldigad av alla benefits man har på kontor, typ fri tillgång till post-its, pennor, anteckningsblock, lyxkaffe, frukt, godis, läsk osv. Skulle lätt kunna vänja mig vid att ha det så här jämt.

Idag var en lång dag på praktiken. Jag började 8 och kom hem 19. Har haft möten och läst en massa handböcker. Plus en massa annat också såklart så som att lära mig tidsrapportera, fakturera, skriva mötesagendor och skriva ut färg (OBS: bra att kunna!)

Men bäst av allt: förberett morgondagens kund-workshop!

Hej idag började praktiken. Jag känner mig lite som ett urblåst ägg. Dessutom har vi fått i uppgift av skolan att blogga under praktiken, samt att göra minst två videoinlägg. Då jag redan gjort ungefär BARA nya saker idag tänkte jag fortsätta på det temat.

Ursäkta att bilden stundtals blir helt svart och att ljudet är kasst. Jag lovar att bättra mig!

“Jag saknar ord.” Det har verkligen varit dagens tema. Helt sjukt känslosamt och fint och uppbrottsstämning och stolthet och häpnad över vad mycket FANTASTISKA saker mina fina, kompetenta, ambitiösa, humoristiska, urflippade, engagerade klasskompisar har gjort. Vi kommer ju typ ta över världen, jag skämtar inte!!! För att slippa undan att förklara allting tänkte jag sammanfatta med lite bilder från modulen i stället. Här ovanför ser ni huvudpersonen i min och Martins film. Hon heter Sandy och är oftast gladare än på bilden.

Det är min grupp. Den är störd. Helt galet bra. Egentligen är vi två grupper, Shake och n’ Bake. Varje morgon i fem veckor har vi Shakeat in och varje kväll har vi Bakeat ut. Var kul att säga det typ tre gånger. Men sen gick det inte att sluta. En gång glömde jag Bakea ut. Då möttes jag av en arg lapp på Wacomen nästa dag.

Och det här är vad vi har hållit på med. Gamla klassiten har blivit nya klassiten. Och den är hur bra som helst .Dessutom gjorde vi en film och en present också. När vi visade den var vi tvugna att filma klassen samtidigt för att visa deras reaktioner för Maja som åkt till San Fransisco.

Det här är en bild som sammanfattar modulen ganska bra. Jag har kommit till skolan nästan varje dag innan 8. Innan 8 fungerar inte mitt passerkort och då måste jag stå och vänta tills någon annan kommer och öppnar åt mig eller att klockan blir tilläckligt mycket för att jag skall kunna ta mig in på egen hand.

Så här har jag suttit för det mesta. Och ritat ritat och ritat.

Sebastian också. Fast han trixar och fixar mer i Photoshop.

Jag gillar att rita metaforer som projektplaner. Här är vår nya site. Som en cup-cake.

Och däremellan var ju lite folk tvugna att åka härifrån. Överst Maja, nederst Kristofer. Buhu tyckte jag (även om jag ser rätt glad ut här ändå.)

Ibland måste man pausa med musikquiz.

Och ha möten. Marcus tyckte det var kul.

Sean och Viktor. De gillar must.

Det såg nästan ut så här när vi presenterade idag. Förutom att det här är Jogge och Harald från Tjallamallagruppen i stället för Shake & Bake. De var också jätteduktiga. Det är bara lite svårt att ta kort på sig själv när man står och darrar på rösten och kallsvettas inför en massa folk. Därför får ni se dem i stället.

Allt det här har typ varit det roligaste jag någonsin gjort. På måndag får ni gå och kolla in vår film på Vimeo och så sajten så klart. Den släpper vi om en vecka ungefär. De som också varit med och slitit vid min sida är Tobias och Martin, men de har inte lyckats fastna på bild. Lova att titta på deras portfolios också. De är hur fina som helst.

Förlåt för att jag är så osammanhängande. Det är bara så mycket känslor all over the place just nu.

Puss tack och hej så länge.