Sannalicious

Det blir en mespop-höst i år

Himla bra dag idag alltså. Är typ kär i skolan, wicked! Det pirrar nästan i magen när jag går dit. Kul kul kul. Idag gjorde jag nog det tråkigaste på länge: samlade in alla klassmedlemmars individuella uppgifter:53 stycken à 20 marknadsföringstermer och tre intervjuer med branschfolk. Allt i min inbox. Tobias föreslog Google docs, men jag vägrade “ähh, det här går mycket fortare!”. Icke! Jag fick äta upp det där sedan…

Men till och med då, i denna dimma av monotont copy/paste-slit, lärde jag mig någonting: det finns ett test som heter Galvanometer test, som man använder för att ta reda på hur en person reagerar rent fysiologiskt på intryck, som t.ex. reklam. Hur stört är inte det?

Anyhow, kul sak nummer två idag: webbgruppen presenterade ett första utkast på klass-siten och jag är mäkta imponerad! Oh la la, detta kommer att bli grejer, det.

Och så det roligaste av allt: jag kommer inom kort att bli kallad till praktikplatsintervju! Hurra! Framförhållning lönar sig nog, trots allt, skickade min ansökan i fredags, 8 månader innan det egentligen är dags och fick svar idag. De gillade att jag var tidigt ute, hah!

Och så har jag återigen insett hur geniala CocoRosie är. Himla fin musik alltså, lär gå på repeat ett tag.

Bild från Fyren

I morgon blir det föreläsning nästan hela dagen och sedan Chutney med världens bästa Emma. Nom nom!

Jag älskar lördag. Och Vampire Weekend. Det är massor av snö ute, men jag kommer nog fortsätta att hasa runt i mina kina-dun-tofflor ett par timmar till. Varför vara hurtig när man kan vara lat liksom?

“Life’s not a bitch, life is a beautiful woman. You only call her a bitch ’cause she wont let you get that pussy. Maybe she didn’t feel y’all shared any similar interests. Or maybe you’re just an asshole who couldn’t sweet talk the princess.”

Bild lånad från Pitchfork Media

Ny video från fantastiska Lykke Li. En tagning, fyra minuter, filmad av Christian Haag.
Avskalat och hjärtslitande – mums!

Jag har noterat vissa tendenser här på Hyper. Just på fredagar tenderar stora delar av den manliga skaran i klassen bära skjorta, något som inte är sådär jättevanligt andra dagar. Dessutom unnar vi oss alltid ett skrovmål på lunchrestaurangen Tellus, där man varje fredag serverar efterrätt till den ordinarie lunchbuffén. (Idag var det marängsviss.)

Peter förklarade det här med Fancy Friday för mig idag:

På måndagen är man sådär sjukt sunkig efter att ha varit festklädd hela helgen och sedan sovit i party-stassen man hade på sig på lördagen och inte orkat duscha på söndagen och allt är bara skit. Och så blir det lite bättre för varje dag, och på fredagen är man återigen på festhumör och då orkar man ta på sig skjorta och vara lite fancy. Det här blir som en motståndsrörelse mot ‘casual friday’!

Och även om det brukar vara ungefär tvärt om för mig: på helgen är jag jätteslapp och hasar runt i mjukiskläder och jeans så på måndagen känns det skönt att fräscha upp sig och vara lite uppstyrd. Sen blir man bara tröttare och tröttare för varje dag som går och på fredagen är man nästan nere i sunkträsket igen. Men fair enough, jag annammar gärna varje tradition som ger en ursäkter att lyxa lite, ha skjorta och äta trerätters till lunch. Så fancy friday it is! Och vem är mer fancy än självaste Moz?

Bild lånad från pacificuv.

Stressen sprider sig. Har fortfarande ingen definitiv byrå att skugga, även om vi lyckats få ett halvt ja. Fick mitt första nej på förfrågan om mentorskap i dag och testade precis ett wild shot som jag håller hemligt än så länge. Hoppas hoppas att det går vägen, hade varit så himla kul och bra.

Har fått lite gjort idag i alla fall; skrivit klart riktlinjerna för hur jag och Alicia skall jobba tillsammans, listat våra styrkor respektive svagheter och klurat på hur vi kan komplettera varandra på bästa sätt. Det blev ganska mycket fokus på tillit, ärlighet och ansvar. Jag är nöjd.

Igår berättade Alex, min franska inneboende, att han läst min blogg och sett bilden på “le bulle”. Lite pinsamt, men mest kul!

bild lånad från villagevoice

Igår var jag på detta spektakel och såg Mole says hi. Det var fantastiskt.

Mole says hi låter precis som hon ser ut. Sockersöt och späd lyckas hon samtidigt förmedla en bisarr känsla av att någonting är helt åt helvete.

Iklädd en enkel vit skjorta, röda shorts och vita strumpbyxor med en knallrosa bikiniöverdel i siden ovanpå sjunger hon visor med ljus ljus och ack så spröd röst till akustisk gitarr om hur hon skall lemlästa sin älskare om denne skulle få för sig att lämna henne. Ljudbilden är lätt kaosartad; lekande barn, snarkande män, loop-pedal och keyboard om vartannat. Country, blues och vals och skrik.

Det är oberäkneligt, skrämmande och vidunderligt vackert, allt på samma gång. Den oskyldiga fasaden spricker i ett avgrundsvrål och jag hoppar till. Och det är fantastiskt, för trots att Rebecca är en av de vänner jag räknar till mina närmaste får jag känslan av att jag inte alls känner den där varelsen på scenen. Det är någon annan. Och att skapa den känslan är jävligt svårt, när det är en stor lokal med lite folk och jag befinner mig på första raden.

Nu är inte detta en konsertrecension, det skulle inte vara rättvist att kalla det så. Jag ville bara dela med mig till alla er som inte var där, och skryta lite. Jag har världens mest begåvade vän. Här är hennes myspace:

myspace.com/molesayshi

Fortfarande är de så himla bra.

“Det här är smärstillande”

Best thing that happened this halloween; Pascal at Debaser Medis.

My neck still hurts after all the headbanging.