Recruitment days på Hyper fortsätter och jag träffar så mycket fantastiska människor att det är helt insane. Älskar hela upplevelsen så himla mycket – att tolv timmar om dagen få lyxen att omges av så många kompetenta och olika personer, och verkligen gräva i allt det där som annars bara flimrar förbi i periferin. Vad är det som driver mig, vad är jag rädd för, vad är det andra hör när jag försöker uttrycka vad jag vill, tänker och känner? Det är ju i mötet med andra vi upplever oss själva som mest intensivt.

För snart två år sedan genomgick jag en UGL som förändrade väldigt mycket och åskådliggjorde en hel del för mig om just mina och andras drivkrafter och olika set av egenskaper. En övning vi fick göra var att med hjälp av olika påståenden, frågor och färger visualisera olika karaktärsdrag. Något som förvånade mig då var att jag var väldigt röd och svart (målmedveten/resultatdriven och utåtriktad/extrovert) och ganska lite vit och blå (emotionellt stabil och vänlig). Det var ju såklart då och inte nu, och en ögonblicksbild av var jag befann mig just precis den dagen, men det känns fortfarande intressant att gå tillbaka och titta på den där tårtan lite då och då, tänka på att det finns så många olika ingredienser och kombinationer hos folk jag älskar och funkar så himla bra tillsammans med. Att de där tårtbitarna behövs allihopa och att ingen är bättre eller godare än någon annan.

En annan grej som jag kom på idag som har lite med samma sak att göra men samtidigt inte alls är att jag inte har någon favoritfärg. Har inte tänkt på det som något konstigt förut, utan mer en självklarhet. Så himla uppfriskande att få höra någon annan säga “min är röd. jag gillar rött. den färgen gör mig glad!” med sådan emfas och säkerhet. Små saker som skakar om min värld.

Lite saker jag tänker på:

det absolut lyxigaste jag kan komma på är en lunch typ här, en tom task list, en tom mailbox, en dag i trädgården kanske, samtal om barndom, känsla och framtid, tid att skratta, ta bilen och åka någonstans, lyssna på det här och känna att det är sant.

olika människor har så himla olika sätt att visa sina bästa sidor på. en del är väldigt verbala och kommer verkligen till sin rätt i Samtalet, behärskar språket och hittar alltid de rätta orden. andra måste rita medan de förklarar hur de tänker. även om teckningarna i sig inte säger ett dugg förstår jag ibland bättre vad en person försöker säga genom att hon strukturerar sina tankar på ett papper samtidigt som hon pratar. andra gör det med bilder. symboler och metaforer. andra handlar, agerar: visar att de bryr sig eller känner saker genom att skratta, plocka upp ett papper från golvet, hålla upp en dörr eller vända ryggen till. varje gång jag får se en människa i hennes rätta element är det nästan en religiös upplevelse. helt fantastisk, verkligheten skakas om och jag ser Personen.

min kropp befinner sig i någon sorts förändring, den vill andra saker än den brukar. har den senaste veckan känt mig ganska ointresserad av att stoppa saker i munnen t.ex.  (brukar annars alltid gnaga på saker – fingrar, pennor, tuggummi, snus, godis). jag har försovit mig två gånger (!) vilket är helt otroligt eftersom jag i vanliga fall aldrig behöver ställa klockan utan snarare har problem med att ligga kvar i sängen på morgonen och sover i snitt 4 – 6 timmar per natt (om jag sover ensam). den tredje och konstigaste saken är att jag har ett enormt behov av att röra på mig. promenerade hem i dag i stället för att cykla. det tog 40 minuter men kändes som 5. otroligt skönt. coolt.

Började första bloggen 2005 (innan dess var det mer sporadiska skunktest som gällde), tyckte det var kul eftersom jag tack vare det faktum att min digitala identitet och min fysiska inte hade särskilt mycket med varandra att göra, och kunde vara lite den jag ville för stunden. Detta gällde såklart inte bara bloggen utan även olika chatrum (alltså aftonbladet-chatten! hilarious!) helgon.net, skunk.nu, bilddagboken och alla de där ställena man hängde på. Det var nästan meningen att man skulle ljuga lite, överdriva och dramatisera.

Sedan skedde en gradvis förändring, några andra kompisar började blogga själva, och ännu fler läsa det som skrevs. Fick kommentarer från folk jag kände, började tycka att allt kändes lite läskigt.

Men jag fortsatte, insåg att det som förut bara varit teater och lekstuga och experimenterande från min sida faktiskt kunde bli kommunikation. Jag började försöka skriva lite mer kvalitativa saker än bara “livet suger, allt är bajs, här är en bild på en casiosynth, hejdå” och märkte att det kändes ganska bra. Mina största framgångar i bloggsammanhang har varit då jag verkligen ansträngt mig, gjort allt från tutorias i hur man byter till vinterdäck till recensioner av spelningar och filmtips. De posterna är fortfarande mina mest lästa, eftersom de inte har någonting med min person att göra utan är källor till information som människor kan ha nytta utav, utan att för den sakens skull ha en relation till mig.

Samtidigt som jag genom att slå ihop portfolio, kontaktinformation och blogg förlorade det allra sista av den anonymitet jag från början haft. Mamma och pappa började läsa, klasskompisar och till och med kompisars kompisar.

Allt detta är såklart positiva saker som känns spännande. Jag tycker om att andra läser det jag skriver i stället för att bara kasta ner saker i ett svart hål. Det är intressant att utforska bloggen både som kommunikationskanal och publikationsverktyg. Det har framförallt varit asroligt att testa olika bloggplattformar och lära känna deras möjligheter och begränsningar rent tekniskt. Jag har lärt mig massor och interagerat med folk på andra sätt.

Det enda som blir problematiskt i detta är att jag känner hur det tar emot allt mer att använda skrivandet bara för min egen skull, som någonting som får mig att må bra när jag behöver sortera tankar eller göra något kreativt. Ibland orkar jag inte förmedla saker utav värde, utan vill helt enkelt bara skapa och se vad som händer.

Men världen därute är så full av haters, som avskyr allt vad bloggar heter och hyser något sorts förakt mot de som delar med sig på internet. Jag tror att de lever i tron att en blogg bara är och kan vara en offentlig dagbok, fylld med en massa information som borde fortsätta vara privat men tack vare bloggarnas brist på självrespekt och integritet i stället är överallt, och på så sätt smutsar ner internet, sänker dess kvalitet. De får mig att tveka. Vilja motbevisa genom att bara prestera bra material, snygga bilder, välformulerade åsikter. Men om jag inte får skriva meningslösa oseriösa saker längre, då kommer det snart bli väldigt tyst här. Och det vore synd.

Någonstans tror jag att det som är internet, eller i alla fall det jag älskar med det, är just mångfalden. Att det precis som den fysiska världen innehåller både jobbiga, fula, fina och fantastiska saker. Det är ju det som är charmen i vardagen också. Att leta efter just det man själv vill ha och är sugen på just då, misslyckas eller nå enorm framgång.

Ibland hamnar man ju på nåt sunkigt fik eller osoft klubb, men om det aldrig hände skulle i alla fall jag aldrig uppskatta den där perfekta soja-cappucinon eller de magiska nätterna man aldrig vill ska ta slut. Och bara för att mitt skrivande inte är värt något för alla människor på något universellt plan betyder det väl inte att det inte får finnas, eller?

Jag har ingen färdig uttänkt strategi än, det finns ju tusen vägar att gå. Men jag skulle aldrig älska bloggar som copyriot, Black and Beyond eller BETTY så mycket om inte Kissie och DennisM fanns. Själv hamnar jag väl någonstans i mittfåran, och det känns än så länge helt okej.

Omformulerade mina LIA-förväntningar idag, version 2.0. Känns som jag blivit 5 år äldre på 5 månader. Nästan rörd över allt jag var rädd för då.

Just nu är allt bara härligt, jag är så himla glad. Om två dagar kommer jag bo i en annan del av stan, kunna andas frisk luft och förhoppningsvis sova gott om nätterna igen.

Kollar på klockan och inser att båten till Visby går om tre timmar. Tjejerna tittar uppfordrande på mig. Jag blir svinförbannad och skriker att de får fan klara sig själva och man kan faktiskt inte ha alla svar i början, de får helt enkelt prova sig fram och lära sig genom att misslyckas. “Take some responsibility and GROW UP for fuck sake” är det sista jag fräser innan jag stormar ut.

Vaknade av väckarklockan och kände mig upprymd.

Ju äldre jag blir desto mer vågar jag lita på att det stämmer som alla säger; efter det becksvartaste mörkret kommer alltid en gryning igen. När jag var sexton kunde jag inte tro på det. grävde bara ner mig mer och mer i min egen depression. Såg inget slut. Tänkte, “jaha, det är väl så är det är, livet” och fick total panik. De mörka stunderna kommer fortfarande, men jag har så mycket mer tillförsikt nu. VET att det är så jävla skönt när det vänder. Och jag tror att det är påväg att hända nu.

foto: fernando mariani

Jag kom precis på att jag är så himla glad att jag är uppväxt på landet. Har alltid brukat vara bitter över det, tyckt att mina föräldrar varit dumma i huvudet som under gröna vågen på 80-talet valde att flytta från Stockholm till Sproge, 6 mil söder om Visby, ca 500 invånare, inga affärer, knappt några grannar inom cykelavstånd, inga caféer och inga gatlyktor. Och till råga på allt valde de att skaffa barn där!

Vilket öde att växa upp i Sproge, bland trångsynta lantisar och skvallersugna tanter, att tvingas gå i en klass där alla vet allt om alla och man inte har något annat val än att hålla sig väl med folk man egentligen hatar, bara för att det inte finns någon annan att prata med, det är dem eller Ensamheten.

Men nu när jag tänker tillbaka på det hela är jag så himla glad att jag fick allt det där. Jag är tacksam för skitsnacket och småbygdsmentaliteten. Jag är tacksam över att jag aldrig var populärast i klassen, att alla tyckte jag var konstig och att ingen av killarna någonsin frågade chans på mig. Jag är glad över att jag inte blev bjuden till festerna och ibland gick ensam i högstadiekorridoren och bara ville dö. För det gjorde att jag tog mig därifrån. Det gjorde att jag smidde planer, hittade på historier och fantiserade om hur fantastiskt mitt liv skulle bli bara jag blev stor och fick fly Gotland. Det gjorde att jag blev modig och vågade stå upp för den jag var och vad jag tyckte om, och känslan av utanförskap gjorde att jag tillslut, efter studenten och 18 långa år på Gotland, tog steget och flyttade till Stockholm.

Självklart gick inte alla mina drömmar i uppfyllelse. Jag saknar ibland naturen och tystnaden så det känns som jag skall gå sönder. Jag kan känna mig så otroligt ensam i storstaden och också förbannad på konsumtionshysterin, avgaserna och de stressade kostymmännen på väg till kontoret. Men jag känner ändå att jag är påväg någonstans. Jag har inte stagnerat, blivit kvar eller nöjt mig med min lilla lilla värld ute på landet. Jag har lärt mig en massa saker och träffat en massa människor och fått en massa nya intressen. Allt för att jag en gång var en ensam, hungrig 14-åring som bara längtade efter att få känna mig accepterad någonstans.

Livet blir banne mig bara bättre och bättre. Jag trodde under mina tonår att jag aldrig skulle bli så lycklig igen som när jag var 8 år och inte hade ett bekymmer i världen. Men jag hade fel! Efter att jag fyllde 20 tycker jag att jag bara blir bättre och bättre för varje år som går. Jag älskar att vara vuxen, att bli säkrare på mig själv och min egen förmåga att ta hand om mitt liv. Det är helt seriöst så jäkla skönt att inte vara 16 år längre. Och det känns skönt att jag en gång, helt ärligt, kommer kunna säga till mina deprimerade tonårsbarn att det går över. Du tar dig igenom det här. Det blir bättre, jag lovar.

Tjoho! Nu är jag och mr Pavlina Facebook-kompisar.

After a hectic week I’m finally having a 30 minute-break where nothing really has to be done, so I take my chance and blog for a while.

Our new module – Concept & Development is running smooth, so far. This week me and my group has focused mostly on HOW to work together, what different roles and responsibilitites we’re supposed to have etc. Tomorrow we’re supposed to have come up with 50 different ideas on new services/products/concepts/whatever that we could make a businessplan of and present to investors/bank men/etc. We started brainstorming yesterday hand have about 40 ideas by now. 10 more today, is the goal.

Simultaneously, I’m working as a key keeper during this module. This means that I, together with two collegues from my class, am responsible for our lectures and other administratory tasks such as schedule, location etc. It’s a lot more work than I expected, but It’s also very fun! I feel like I’m growing every day, getting a little stronger, a little better, and a little more confident. And that’s great.

And at the same time, I’m in love! Butterflies in my stomach and a silly smile on my face, is that normal after a whole (amazing) year? It feels like it’s been just a week, and I’m all excited and everything feels new and just so.. breath taking. I’m so happy for all of this, it’s the greatest thing in the whole world,

to be in love, and be loved in return.

Now it’s been about 4 months since the last time I was drunk. Me and Robin was in Norway and visited a good friend. His dad wanted to buy us something at the bar where we were and I didn’t have the heart to say no. So I drank one beer and felt really dizzy, almost out of control. Couldn’t walk straight and laughed at everything. By that time, in the beginning of August, I hadn’t had a drink since April or something so I guess that had something to do with it, my level of tolerance wasn’t (and still isn’t) very high.

So why is this? How come I don’t get drunk every weekend like almost all people my age do?

Well. I think the main reason is that my associations with alcohol is very bad. The only time in my life when I have consumed a lot of drugs where during my late teens, betweed 17 and 19, and that was terrible. I felt like I didn’t had control over anything, school, love, politics, friends, food. I was confused in every way and didn’t know what I wanted with my life. So I liked to be drunk. Because then I could relax, then I could eat, then I could laugh, talk and be happy.

Now, my life is completely different. I do have control. I know what I want. I can relax without any chemical substances in my body. (Except for snus and coffee and tea, but I will work on that as well). I am happy and I feel comfortable with myself, I like myself. In fact, I enjoy life so much that I don’t wanna waste a single minute being sick or feeling bad. I hate hangovers, the day after being unsober. It doesn’t take much alcohol to spoil a whole day for me. A glass of wine and the next day I’m handicapped, uncapable of doing anything whatsoever. And I hate it. It’s just not worth it.

I don’t even like being drunk. When I drink, my body stops functioning. It’s so frustrating! My mind is clear, I am aware of everything I say and do, I just can’t control it. I hear completely clear how stupid everything I say sounds, I feel numb and my body doesn’t obey me. It’s awful! I feel like I become my worst self, and I don’t see any reason why I should put others around me through that.

Although I’ve noticed that some people feel uncomfortable drinking around sober people. I don’t know why. Maybe they’re afraid. Afraid that someone might judge them, someone who sees and hears what they say and do when they’re drunk. As if they can’t stand up for what they become when drinking. But I don’t judge anyone. I just feel sorry for people who are ashamed of themselves. I feel sorry for those who is tormented by anxiety the day after, who ask themselves what they did, what they said (because they don’t really remember). I feel sorry for those who think that the only time they are really fun and attractive is when they are drinking. I feel sorry for those who are afraid of being sober.

But to all of you people who enjoy drinking; keep on doing it! As long as you feel like you’re as proud of your actions as you are when you’re sober. As long as you realize that you are your best self when you are YOU. As long as you don’t hurt anyone (including yourself) and as long as you stay away from children and animals while taking drugs. Then it’s fine by me.

But I like being sober, I like who I am.