kissing you is nice but hard
Comments(1) Står verkligen i valet och kvalet ang detta med skrivandet just nu.
Började första bloggen 2005 (innan dess var det mer sporadiska skunktest som gällde), tyckte det var kul eftersom jag tack vare det faktum att min digitala identitet och min fysiska inte hade särskilt mycket med varandra att göra, och kunde vara lite den jag ville för stunden. Detta gällde såklart inte bara bloggen utan även olika chatrum (alltså aftonbladet-chatten! hilarious!) helgon.net, skunk.nu, bilddagboken och alla de där ställena man hängde på. Det var nästan meningen att man skulle ljuga lite, överdriva och dramatisera.
Sedan skedde en gradvis förändring, några andra kompisar började blogga själva, och ännu fler läsa det som skrevs. Fick kommentarer från folk jag kände, började tycka att allt kändes lite läskigt.
Men jag fortsatte, insåg att det som förut bara varit teater och lekstuga och experimenterande från min sida faktiskt kunde bli kommunikation. Jag började försöka skriva lite mer kvalitativa saker än bara “livet suger, allt är bajs, här är en bild på en casiosynth, hejdå” och märkte att det kändes ganska bra. Mina största framgångar i bloggsammanhang har varit då jag verkligen ansträngt mig, gjort allt från tutorias i hur man byter till vinterdäck till recensioner av spelningar och filmtips. De posterna är fortfarande mina mest lästa, eftersom de inte har någonting med min person att göra utan är källor till information som människor kan ha nytta utav, utan att för den sakens skull ha en relation till mig.
Samtidigt som jag genom att slå ihop portfolio, kontaktinformation och blogg förlorade det allra sista av den anonymitet jag från början haft. Mamma och pappa började läsa, klasskompisar och till och med kompisars kompisar.
Allt detta är såklart positiva saker som känns spännande. Jag tycker om att andra läser det jag skriver i stället för att bara kasta ner saker i ett svart hål. Det är intressant att utforska bloggen både som kommunikationskanal och publikationsverktyg. Det har framförallt varit asroligt att testa olika bloggplattformar och lära känna deras möjligheter och begränsningar rent tekniskt. Jag har lärt mig massor och interagerat med folk på andra sätt.
Det enda som blir problematiskt i detta är att jag känner hur det tar emot allt mer att använda skrivandet bara för min egen skull, som någonting som får mig att må bra när jag behöver sortera tankar eller göra något kreativt. Ibland orkar jag inte förmedla saker utav värde, utan vill helt enkelt bara skapa och se vad som händer.
Men världen därute är så full av haters, som avskyr allt vad bloggar heter och hyser något sorts förakt mot de som delar med sig på internet. Jag tror att de lever i tron att en blogg bara är och kan vara en offentlig dagbok, fylld med en massa information som borde fortsätta vara privat men tack vare bloggarnas brist på självrespekt och integritet i stället är överallt, och på så sätt smutsar ner internet, sänker dess kvalitet. De får mig att tveka. Vilja motbevisa genom att bara prestera bra material, snygga bilder, välformulerade åsikter. Men om jag inte får skriva meningslösa oseriösa saker längre, då kommer det snart bli väldigt tyst här. Och det vore synd.
Någonstans tror jag att det som är internet, eller i alla fall det jag älskar med det, är just mångfalden. Att det precis som den fysiska världen innehåller både jobbiga, fula, fina och fantastiska saker. Det är ju det som är charmen i vardagen också. Att leta efter just det man själv vill ha och är sugen på just då, misslyckas eller nå enorm framgång.
Ibland hamnar man ju på nåt sunkigt fik eller osoft klubb, men om det aldrig hände skulle i alla fall jag aldrig uppskatta den där perfekta soja-cappucinon eller de magiska nätterna man aldrig vill ska ta slut. Och bara för att mitt skrivande inte är värt något för alla människor på något universellt plan betyder det väl inte att det inte får finnas, eller?
Jag har ingen färdig uttänkt strategi än, det finns ju tusen vägar att gå. Men jag skulle aldrig älska bloggar som copyriot, Black and Beyond eller BETTY så mycket om inte Kissie och DennisM fanns. Själv hamnar jag väl någonstans i mittfåran, och det känns än så länge helt okej.
