Nej, jag har inte dött.

Däremot har våren kommit, jag har jobbat massor, flyttfixat, fått en ny sambo, haft besök av nästan samtliga familjemedlemmar och däremellan mått väldigt väldigt bra. Dessutom har mitt PRO-account på Flickr gått ut och jag har inte hunnit fylla på.

Så ni vet alltså.

I mig ryms just nu en hel massa pepp på våren i Hagaparken, en fantastisk inflyttningsfest, resor, picknickar, kaffepauser i solen, kära återseenden och nya bekantskaper.

Här är mitt vårskrik: http://open.spotify.com/user/sanna/playlist/5RWab2ADCVIc94NCgmj7hQ

Hej hej nu är det ny månad. Jag avslutade just min åttonde jobbdag i rad och är både trött och glad.

Music hack day var grymt, såklart. Sjukt många peppade människor och såndär kreativitet som det ofta pratas om men man sällan får se på riktigt. Just oräddheten, att bara kasta sig ut i någonting, utan att göra research och analys fem veckor i förväg bara GÖRA, 24 timmar i sträck. Fantastiskt.

Några av mina favoriter från helgen hittar man

här:

HacKey, Tune My Feed, All in my box

och här:

All music is equal, Mystery music search, My City vs Your City, Radio Free Hackday

Jag upphör aldrig att förvånas över söktermerna som leder folk hit. När skrev jag om tjurslakt senast? Va? Va? Va?

Pratade med en vän om drömlivet igår. Är så van att alltid ha det klart för mig (oftast består det av ett fint hus, ett hav utanför fönstret, ett roligt jobb och trygg tillvaro) men nu känner jag mig mest bara tom. Jag kan tänka fem månader framåt (sommar på Gotland) och nästa vecka (jobb och möten) men SEN. Vuxenlivet. När börjar det egentligen?

Så mycket nu, jag kan inte sova på nätterna längre. Men dagarna gör det värt det för det mesta. Julångesten börjar släppa taget nu. Det kommer en vår, och även om allt stundtals känns helt svart just NU vet jag att det kommer bli bra sen och det kommer ÄGA så himla mycket.

Drömde så jävla äckligt i natt. Jag var på övervåningen i Hagahuset och plötsligt märker jag att det är gröna blad i fönstret. Jag blir glad och tänker att det kanske är pappa som ställt in lite krukväxter för hemtrevnadens skull. Sen märker jag att det inte finns några krukor i fönstret, utan att bladen kommer genom väggen, utifrån. Det är persikoträdet (som är mer som en enorm buske, i verkligheten också) som har börjat växa inåt, genom små hål i fasaden. När jag tittar närmare (det är natt och alla lampor är släckta så jag ser inte riktigt) ser jag att busken växer hela tiden, jag kan liksom SE grenarna bli längre och det är lite slemmigt (som på naturprogram på teve när de snabbspolar framåt för att visa hur blommor och sånt blir till) och jag ropar på pappa och Robin att de måste komma och kolla för det här är helt sjukt! De kommer, men fattar inte vad jag är så upprörd över för det är ju så där det ser ut, har jag inte sett det förut? “nej” tänker jag, men känner mig lite dum fast tillslut har busken blivit så stor att alla fönster är helt igenväxta och rummet är kolsvart.
Jag går och lägger mig i min vanliga säng, lika bra eftersom jag inte kan se och det där med persikoträdet var ju tydligen helt normalt. Och här går liksom drömmen och verkligheten ihop för det är ju samma säng som jag ligger i i verkligheten och jag är halvvaken och tycker det känns som någonting kommer närmare. Det är en lång, smal gren av trädet som liksom växer, letar sig fram mot mig och jag märker det och försöker skrika men det går inte och plötsligt når grenen fram till min mun och letar sig in mellan mina läppar, jag försöker bita tag så att den inte skall växa ner i halsen och tänker att “nu dör jag fan” men får fortfarande inte fram ett ljud och då vaknar jag.

Augusti

Augusti var en väldigt händelserik månad så därför kommer andra halvan här:

Jag åkte tillbaka till Stockholm eftersom skolan började extremtidigt. Här är jag och Romina på jakt efter en utomhusbio som inte fanns.

Jag och Robin åkte ut i skärgården.

Robin flyttade, så jag bytte sovrum. Det var extremt jobbigt, min värsta flytt tror jag, trots att den bara var tre meter.

Men så flyttade Tina in, det var fantastiskt!

Och det konstigaste i år tror jag: KRYSSNINGEN.

September

Jag fyllde år och mamma kom upp för att fira mig. Vi gick på Skansen.

Sen gjorde jag och Robin slut och jag var helt knäckt i två veckor ungefär. Fyllde tomrummet med sena kvällar, kan man säga. Här Mole Says Hi på Berlin Bar. (Bra kväll!)

Oktober

Blev onsdagsstammis på Bonden. Och var alltid bakfull i skolan kändes det som. Men hade så HIMLA kul.

Åkte till Gotland och plockade svamp.

Firade att världens bästa lillasyster fyllde 5 år.

Och var på fest ibland.

Träffade Hilda! Hon hade så långt hår! Jag fick senare raka av det, en natt i Visby.

Hängde massor på Landet, det var ju så nära och bra. Och upptäckte att vi visst hade studentrabatt där! Efter 1 års tid på Telefonplan!

Ritade som en GALNING under sista modulen.

November

Under novembers första veckor festade vi det sista ur DM10.

Jag började hänga en del med den här fantastiska kvinnan.

Var på en konstig bageri-klubb på onsdagarna.

Hela klassen drabbades av musik-quiz-psykosen.

Och jag och Siri firade att Tina fyllde år med chokladtårta på morgonen.

December

December, och nedräkningen började! Firade att det var första advent på Tranan med Siri och Chevre Chaud.

Praktiken började.

Var på mejans julfest och spelande faktiskt själv på en annan fest bredvid, samma kväll. Det var så himla kul, även om jag bara var med på två låtar. (Obs, fotot är från Mejan, SKRIET spelade och det var så förbaskat bra).

Tobias bodde hos mig i mitt rum i två veckor. Det var roligare och svårare än jag hade trott, men jag saknade honom så fort han flyttat ut.

Nyårsafton blev i Stockholm, hemma och på en båt. Här har jag sammanfattat mina frisyrer genom åren.

Phu! Det var mitt 2009. Ett viktigt och händelserikt och omtumlande år. Kanske rent av mitt bästa. Jag hoppas 2010 blir lika bra, och att jag fortsätter att utvecklas och prova nya saker. Ska satsa på att bli ärligare det här året, och ännu modigare.

Tanken på reinkarnation kom till mig när jag var ganska liten, första gången kanske 5 – 6 år. Jag tänkte på döden och att det ju omöjligt kunde vara så att vi bara försvann, ut i tomma intet, upphörde att existera. “Allt det fantastiska som är JAG måste ju finnas kvar” Alla tankar, känslor, det ofattbara maskineriet innanför min hud, det som jag idag kanske skulle kalla för själen, var för mig heligt, okrossbart. Slutsatsen var att min själ, liksom alla andras, måste ha återvunnits, sedan urminnes tider, och skulle så fortsätta att återvinnas, återskapas, återfödas i nya kroppar.

När jag konstaterade detta visste jag inte vilket liv jag befann mig i i ordningsföljden. Jag drömde ibland om svunna tider, medeltid, stenålder, egypten och så. Tänkte att det kanske var minnesfragment från mina tidigare existenser. Samtidigt som den här tankevärlden var extremt trösterik och optimistisk fyllde den mig ofta med en känsla av panik. Det livet jag hade just NU, skulle jag bara glömma bort det sen? Mamma, pappa, den jag var, mina lekar, mina tankar om världen, skulle allt det suddas ut? Jag bestämde mig för att det inte fick ske. Kunde fundera i dagar över sätt att överlista systemet genom att lämna spår, ledtrådar åt mitt nya jag, som skulle få mig att minnas.

Men projektet blev redan på idéstadiet mig övermäktigt. Om reinkarnationen skedde oberoende av dimensioner som tid och rum, hur skulle jag någonsin kunna hitta mina egna minnesmärken? Tänk om jag inte återföddes förrän om flera hundra år? Då skulle ju allt ha hunnit förstöras hundra gånger om! Eller om jag hamnade i ett annat land, talade ett annat språk, inte kunde läsa? Det var dömt att misslyckas.

I dag vet jag inte vad som händer efter döden. Efter otaliga lektioner i fysik, kemi och biologi har jag förstått att mycket av det jag tidigare upplevde som min själ snarare är ett delikat samspel av hormoner, kemiska substanser, autonoma nervsystem och olika signaler som i kombination med mina tidigare upplevelser, arv och miljö och mina föräldrars uppfostran har gjort mig till den jag är. Kanske är det enda jag lämnar efter mig när jag dör mina eventuella barn, mitt DNA och historierna jag berättat för dem. Och inga hemliga märken eller lappar kan någonsin få mig att minnas mitt tidigare liv för jag kommer kanske aldrig vandra på den här jorden någonsin igen.

Och förresten så fyller bloggen 2 år och 10 dagar idag!

Fast egentligen så började jag blogga för nästan 4 år sedan, fast på blogg.se. Första inlägget där skrevs 18 september 2005. DET är länge sedan!

Så grattis lilla blogg. Vi har haft mycket kul ihop du och jag.

Bild av garageowns

Jag överlevde! Hurra!

Det var som om mina låga förväntningar gjorde att ALLT som hände på den där jäkla båten var ett plus.

Vi började på Gärdet med vad som kan ha varit min godaste pizza någonsin.

Båten var blå med moln och exotiska djur på!

Vi åkte hiss till hytten.

Och gjorde oss redo.

Liten förfest i Frisenfelts hytt.

Sen dansade vi och hängde utanför Discot på däck 10.

Folk var glada och det var bra.

Sen efterfest i en annan hytt.

Dagen efter var ganska hemsk, läskiga akrobater och irish coffee-pensionärer. Det var skönt att komma hem.