Däremot har våren kommit, jag har jobbat massor, flyttfixat, fått en ny sambo, haft besök av nästan samtliga familjemedlemmar och däremellan mått väldigt väldigt bra. Dessutom har mitt PRO-account på Flickr gått ut och jag har inte hunnit fylla på.

Så ni vet alltså.

I mig ryms just nu en hel massa pepp på våren i Hagaparken, en fantastisk inflyttningsfest, resor, picknickar, kaffepauser i solen, kära återseenden och nya bekantskaper.

Här är mitt vårskrik: http://open.spotify.com/user/sanna/playlist/5RWab2ADCVIc94NCgmj7hQ

- Sanna, när jag gör såhär *viftar med handen*, då är det för att mitt huvud bestämmer det!

- Jaa, faktiskt!

- Men.. vad är det som huvudet inte bestämmer?

- Hmm, tja, några saker tror jag. Typ som att hjärtat ska pumpa runt allt blod i kroppen t.ex.

- Men vad är det som bestämmer det?

- Ehhh *lite nervös*… Jag vet faktiskt inte. Kanske kroppen liksom? Eller en annan del av huvudet som inte är ens tankar?

- …

- Men vi kan fråga Tina i morgon, hon är jättesmart!

- Okej..?

- Ja, asså hon pluggar jättemycket matte och sånt, hon vet typ allt.

- Jaa.. för det gör inte du.

- Eheh, nej precis. Jag är ju inte så.. öh.

- Du gör ju mer så att barn kan göra saker på internet!

Lite som när man är påväg hem sent på natten nästan ensam längs tysta tomma gator och det enda som finns är målet: porten – hissen – nycklarna – sängen. Transportsträckan till det känns helt onödig, som en parentes som man bara måste ta sig genom. Alltså springer man. Hatar att springa i vanliga fall, tänker att folk som springer ser så fåniga ut. Särskilt jag som har ärvt min mammas extremt märkliga sätt att springa på, liksom flaxigt och ganska okontrollerat.

Men just nu känns målet nästan alltid viktigt. Det jag gör känns angeläget och jag vill komma fram dit fort. Inget mer släpa sig fram längs korridorer alltså. Låter kanske sjukt men jag mår rätt bra av det. Pratade med en vän om detta i helgen; kanske är den där balansen i livet bara en myt. Kanske borde man låta det gå i cykler i stället? Stress är inte farligt så länge man återhämtar sig mellan varven.

Kommer kanske springa lite i morgon också, fast jag har träningsvärk, men jag är i alla fall på väg någonstans.

Äntligen liksom.

• Missa alla telefonsamtal jag får påväg till och från ställen eftersom jag lyssnar på musik i iPoden och inte hör mobilen (trots att jag har världens högsta ringsignal)
• SMS:a upp en massa pengar eftersom jag inte kan maila utan dator.
• Missa bussen precis eftersom jag inte vetat när den går och softat för hårt på vägen till den
• Springa mig svettig till bussen för att jag nojjat över att den kan komma närsomhelst och sen få stå och vänta
• Gå vilse varje gång jag rör mig utanför Södermalm
• Irra runt i Stockholmsnatten och inte veta vilket Apotek som har öppet längst
• Höra folk peppa på coola apps som jag blir sugen på men inte kan testa

Listan skulle kunna vara ännu längre. Det är dags nu!

Började första bloggen 2005 (innan dess var det mer sporadiska skunktest som gällde), tyckte det var kul eftersom jag tack vare det faktum att min digitala identitet och min fysiska inte hade särskilt mycket med varandra att göra, och kunde vara lite den jag ville för stunden. Detta gällde såklart inte bara bloggen utan även olika chatrum (alltså aftonbladet-chatten! hilarious!) helgon.net, skunk.nu, bilddagboken och alla de där ställena man hängde på. Det var nästan meningen att man skulle ljuga lite, överdriva och dramatisera.

Sedan skedde en gradvis förändring, några andra kompisar började blogga själva, och ännu fler läsa det som skrevs. Fick kommentarer från folk jag kände, började tycka att allt kändes lite läskigt.

Men jag fortsatte, insåg att det som förut bara varit teater och lekstuga och experimenterande från min sida faktiskt kunde bli kommunikation. Jag började försöka skriva lite mer kvalitativa saker än bara “livet suger, allt är bajs, här är en bild på en casiosynth, hejdå” och märkte att det kändes ganska bra. Mina största framgångar i bloggsammanhang har varit då jag verkligen ansträngt mig, gjort allt från tutorias i hur man byter till vinterdäck till recensioner av spelningar och filmtips. De posterna är fortfarande mina mest lästa, eftersom de inte har någonting med min person att göra utan är källor till information som människor kan ha nytta utav, utan att för den sakens skull ha en relation till mig.

Samtidigt som jag genom att slå ihop portfolio, kontaktinformation och blogg förlorade det allra sista av den anonymitet jag från början haft. Mamma och pappa började läsa, klasskompisar och till och med kompisars kompisar.

Allt detta är såklart positiva saker som känns spännande. Jag tycker om att andra läser det jag skriver i stället för att bara kasta ner saker i ett svart hål. Det är intressant att utforska bloggen både som kommunikationskanal och publikationsverktyg. Det har framförallt varit asroligt att testa olika bloggplattformar och lära känna deras möjligheter och begränsningar rent tekniskt. Jag har lärt mig massor och interagerat med folk på andra sätt.

Det enda som blir problematiskt i detta är att jag känner hur det tar emot allt mer att använda skrivandet bara för min egen skull, som någonting som får mig att må bra när jag behöver sortera tankar eller göra något kreativt. Ibland orkar jag inte förmedla saker utav värde, utan vill helt enkelt bara skapa och se vad som händer.

Men världen därute är så full av haters, som avskyr allt vad bloggar heter och hyser något sorts förakt mot de som delar med sig på internet. Jag tror att de lever i tron att en blogg bara är och kan vara en offentlig dagbok, fylld med en massa information som borde fortsätta vara privat men tack vare bloggarnas brist på självrespekt och integritet i stället är överallt, och på så sätt smutsar ner internet, sänker dess kvalitet. De får mig att tveka. Vilja motbevisa genom att bara prestera bra material, snygga bilder, välformulerade åsikter. Men om jag inte får skriva meningslösa oseriösa saker längre, då kommer det snart bli väldigt tyst här. Och det vore synd.

Någonstans tror jag att det som är internet, eller i alla fall det jag älskar med det, är just mångfalden. Att det precis som den fysiska världen innehåller både jobbiga, fula, fina och fantastiska saker. Det är ju det som är charmen i vardagen också. Att leta efter just det man själv vill ha och är sugen på just då, misslyckas eller nå enorm framgång.

Ibland hamnar man ju på nåt sunkigt fik eller osoft klubb, men om det aldrig hände skulle i alla fall jag aldrig uppskatta den där perfekta soja-cappucinon eller de magiska nätterna man aldrig vill ska ta slut. Och bara för att mitt skrivande inte är värt något för alla människor på något universellt plan betyder det väl inte att det inte får finnas, eller?

Jag har ingen färdig uttänkt strategi än, det finns ju tusen vägar att gå. Men jag skulle aldrig älska bloggar som copyriot, Black and Beyond eller BETTY så mycket om inte Kissie och DennisM fanns. Själv hamnar jag väl någonstans i mittfåran, och det känns än så länge helt okej.

Det som jag trodde skulle utvecklas till någonting ganska roligt där man kunde sucka och skratta lite i samförstånd över det helt fantastiskt roliga uttalandet ballade i stället ur totalt och handlade till slut om huruvida alla feminister är orakade, homosexuella och agressiva eller inte.

Liksom har vi verkligen inte kommit längre? Finns det fortfarande på allvar människor som är rädda för feminismen, jämställdhetsdebatten och tjejer som inte rakar sig under armarna? Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta när jag inser att anledningen till att jag inte befunnit mig i en liknande situation sedan högstadiet (där jag får höra saker som “ja feminuster är jävligt fula och så hatar de män kanske för att män inte är intresserade av dem“) INTE är att folk har växt upp utan för att jag helt enkelt inte pratat om de här sakerna på minst ett år.

Jag hade liksom glömt bort allt idiotiskt som finns där ute, utanför min fina lilla bekantskapskrets och mitt jobb där de flesta är hyfsat välutbildade och välbärgade. Vet inte om det har med saken att göra men jag har en känsla av att ju högre man stiger på samhällsstegen desto mer mån om att vara politiskt korrekt blir man. Men det förändrar ju ingenting för om det innerst inne är såhär alla tänker så kommer ju situationen aldrig förändras.

Och med den insikten somnar jag lite sorgsen med datorn på magen och tänker att om jag i alla de där människornas ögon klassas som ful, arg, manshatare bara för att jag tycker att det är skit samma vilket kön jag föddes med och inte har några planer på att någonsin börja använda rakhyvel på min egen kropp så är det extremt synd om dem och mig och hela mänskligheten.

Hela helgen har varit ett enda galet flytt-inferno. På torsdagskvällen packade jag och Tina ihop vårt kök, och försökte sova trots att hela lägenheten såg helt uppochnervänd ut. Tina ställde alla sina kartonger på rad i sitt rum för att kunna slappna av, det var rätt talande för hur kaotiskt allt kändes just då.

Klockan sju på fredag morgon kom pappa, jag hjälpte till att fylla första lasset innan jag var tvungen att gå till jobbet. När jag kom hem tolv timmar senare var det fortfarande full aktivitet, pappa spacklade och målade om alla väggar, de andra städade. Jag köpte falafel och folköl åt oss som vi åt i byggdammet och sent sent åkte vi tillslut till nygamla hemmet för att försöka packa upp så pass att åtminstonde sängarna var frigjorda.

Lördagen ägnades åt att hämta alla möbler som stått magasinerade under renoveringen. Det mesta supergamla möbler som min farmor inrett huset med när hon bodde där. Kånkade och bar ända fram till sena kvällen, tills pappa var tvungen att åka tillbaka till söder för att måla ännu mer. Åt pizza ur kartongen och försökte se ett slut på allt.

Söndagen var städ-dagen; alla skåp skulle torkas ur, fönster tvättas, avlopp rensas, frys frostas av och lister skrubbas. Jag låg mest på alla fyra och tvättade element samt skurade konstiga vinklar och vrår med tandborste, skrapade bort färgstänk med rakblad och ville typ dö lite. I sex timmar höll vi på, fyra personer, på samma 50 kvadrat. Kom hem till en fantastisk middag (SÅ LYXIGT att inte behöva äta skräp från McDonalds/Folkets kebab/Pizzerian i sundbyberg för första gången på tre dagar) och vin och irish coffee och mörk choklad. Borrade upp ett gäng hyllor och däckade vid tolv.

Arbetsdagen idag var mest dimmig, beyond all trötthet liksom.

Men nu är det typ klart. Det känns overkligt. Familjen har åkt hem till Gotland. Tina och jag har 156 kvm och ett kök som typ ekar, helt för oss själva. Det faktum att alla rum är ungefär 3 meter och 20 cm höga i tak samt inredda med antikviteter och konstiga kinesiska lampor gör liksom hela situationen ännu mer bisarr.

Jag måste nu vänja mig av vid att kunna hasa till kontoret på sju minuter och i stället promenera till bussen genom parken varje morgon, men det känns liksom ganska värt. Vaknar till fågelkvitter och tvättar kläderna i ett gammalt orangeri.

Nu vill jag bara att hela världen ska komma hit och hänga i vårt vardagsrum, så att det inte ekar längre.

Omformulerade mina LIA-förväntningar idag, version 2.0. Känns som jag blivit 5 år äldre på 5 månader. Nästan rörd över allt jag var rädd för då.

Just nu är allt bara härligt, jag är så himla glad. Om två dagar kommer jag bo i en annan del av stan, kunna andas frisk luft och förhoppningsvis sova gott om nätterna igen.

Music hack day var grymt, såklart. Sjukt många peppade människor och såndär kreativitet som det ofta pratas om men man sällan får se på riktigt. Just oräddheten, att bara kasta sig ut i någonting, utan att göra research och analys fem veckor i förväg bara GÖRA, 24 timmar i sträck. Fantastiskt.

Några av mina favoriter från helgen hittar man

här:

HacKey, Tune My Feed, All in my box

och här:

All music is equal, Mystery music search, My City vs Your City, Radio Free Hackday

Och så kan jag ju numera även stolt titulera mig matbloggare. Har nämligen fått den stora äran att vara med och bidra till den fantastiska Mat (och dryck)-bloggen!

(Klicka på bilden så hittar ni allt gott i hela världen.)